Måste förlossningen göra ont?

Det här en krönika med tips från Gudrun Abascal, barnmorska och författare.

Har du accepterat smärtan som fenomen blir det betydligt lättare att möta den. Kan du också se den som ett verktyg för att ta dig igenom förlossningen, som så småningom leder till en fantastisk belöning - ett barn! - så kommer smärtan också vara hanterbar.

Tro nu inte att jag tycker att alla kvinnor ska föda barn utan smärtlindring, för så är inte fallet. Det är nämligen så att det finns inga smärtfria förlossningar.

Vi kan idag ta oss ut i rymden, till månen och sedan tillbaka igen. Vi har även gjort enorma framsteg inom medicinens värld, t ex hjärttransplantationer som ger oss människor ett längre liv. Men vad vi ännu inte kommit på är den perfekta smärtlindringsmetoden som passar alla kvinnor och som inte har några biverkningar för kvinnan eller barnet.

Därför tycker jag att varje kvinna som ska föda barn behöver förbereda sig på att möta smärtan utifrån just den unika person som hon är. Med eller utan smärtlindring så ska hon inte efteråt bli värderad utifrån vilken metod hon använde.

När du föder ditt barn ska få vara "den du är" utan krav från omgivningen, den enda utmaningen du har är att möta dig själv. Då kan du fråga dig: Går det att förbereda dig inför smärtan?

Smärta är i alla situationer svårt att förbereda sig för. Vissa kvinnor kan och vill förbereda sig, andra inte.

Jag har under alla mina år som barnmorska inte träffat två kvinnor som haft exakt samma upplevelse av sin smärta. Om man delar upp smärtan utifrån tre olika perspektiv, den biologiska smärtan, den känslomässiga smärtan och sedan hur vi bedömer smärtan, då får man en större förståelse för varför det blir som det blir, och kan på så sätt bättre förbereda sig.

Den biologiska smärtan

Denna har vi förmodligen gemensamt med djuren. Den biologiska smärtan består av att vi har smärtreceptorer och nerver i kroppen som förmedlar smärtan till hjärnan.

Den känslomässiga smärtan

När vi kommer till den känslomässiga smärtan så är det här som vi kvinnor verkligen skiljer oss åt. Hur vi mår känslomässigt påverkar vår upplevelse av smärtan:

Känner du oro, ångest, rädsla, bristande tillit till omgivningen så ökar förstås smärtan.

Om du känner dig lugn, trygg har förtroende till personerna i din omgivning så hanterar du smärtan bättre. Förmår du tänka att "det gör ont, men jag blir inte rädd" så innebär smärtan inte något lidande. Det är alltså inte själva smärtan som blir problemet, utan lidandet.

Hur du bedömer smärtan beror på - dig själv

Att bedöma smärtan har också stor betydelse om smärtan blir ett lidande eller inte. Hur vi bedömer och värderar smärtan beror tills stor del på vad vi bär med oss från det liv vi levt.

Utifrån vår livserfarenhet finns tankar som "Vad orsakar smärtan?", "Vad kan jag förvänta mig av smärtan?" och "Vilken betydelse har den för just mig?"

Dessa tankar tror jag alla kvinnor bär med sig in i sin förlossning. Det är viktigt att du kan ge dig själv bra svar på dessa tankar om vad smärtan innebär, som att "Egentligen är den en kraft som hjälper mig att föda".

Smärtan är också en budbärare och talar om för dig vad du skall göra: Söka dig till en säker plats (förlossningsklinik), be att få stöd av personer i din omgivning som du har förtroende för osv.

Försök ta emot förlossningssmärtan som att "just nu är den helt normal", tolka den inte som smärta i andra situationer i livet, "ett hot mot livet".

Om du sedan känner att du behöver hjälp med någon form av smärtlindring under förlossningen är det din ensak. Dina beslut skall respekteras av alla.

Så länge smärtan under födandet är begriplig så kommer du också att kunna hantera den, ja den kan då bli meningsfull och inte innebära något lidande.

Vad vi, som står bredvid dig, kan göra är att visa att vi finns till för bara dig, vara lyhörda för just de behov som du har. och ge dig det stöd, bekräftelse och den hjälp just du behöver.

Vi som finns vid din sida vill också visa dig att vi har fullt förtroende för att du är fullständigt kompetent att föda ditt barn.

Författare: Gudrun Abascal, barnmorska