Tbc - tuberkulos

I Sverige var tbc länge en fruktad folksjukdom som kunde leda till döden. Idag är sjukdomen ovanlig här i landet, och den kan behandlas med en kombination av mediciner.

I början av 1900-talet var så många som tre av fyra svenskar smittade, även om flertalet aldrig blev sjuka. Idag har vi bland de lägsta siffrorna i världen för nya tbc-fall (734 fall 2016), även om det skett en liten ökning på senare år.

De allra flesta smittade är unga, mellan 15 och 35 år, födda och smittade utomlands. Det är mycket sällsynt att svenska barn under 15 år får tbc.

Så sprids tbc

Tuberkulos, tbc, orsakas av en bakterie och drabbar i första hand lungorna. Smittan sprids framför allt via luften från en person som har ”öppen” tbc med långvarig hosta.

Smittspridning av tuberkulos kan ske antingen mellan vuxna eller från vuxna till barn — men inte mellan barn eller från barn till vuxna. Men tbc är inte särskilt smittsamt. För att smittas krävs att man utsätts för smittan under längre tid eller att immunförsvaret är nedsatt av någon anledning (till exempel HIV). Därför är tbc-smitta vanligast inom familjer eller institutioner. Det har förekommit smittspridning i förskolor från personal, som varit ovetande om sin sjukdom.

Symtom

Egentligen kan tuberkelbakterier angripa alla organ i kroppen, till exempel lymfkörtlarna eller hjärnhinnorna, men det är vanligast att de infekterar lungorna.

Sjukdomen har två stadier. Det första är en "primärinfektion", som oftast ger obetydliga symptom. Primärinfektionen kan påvisas med tuberkulintest (PPD), så kallat IGRA-test och lungröntgen. Hos många stannar infektionen i det här stadiet och förblir ”sovande” eller ”latent” under lång tid eller resten av livet. En sovande tbc är inte smittsam.

Den andra stadiet av tbc utvecklas lång tid — månader eller år — efter primärinfektionen. Symptomen är långvarig hosta, ont i bröstet, ibland feber, viktnedgång, nattliga svettningar, slemmiga och blodiga upphostningar.

Barn som har nedsatt immunförsvar, till exempel på grund av cancer eller HIV-infektion, är mer mottagliga för smitta och utvecklar lättare det andra stadiet av tbc.

Diagnos och behandling

Det är inte alltid lätt att avgöra om ett barn smittats av tbc eftersom primärinfektionen ger obetydliga symptom. Men det är viktigt att upptäcka och behandla även en "osynlig" tbc för att undvika sjukdom senare i livet.

Diagnosen kan i regel ställas efter en rad undersökningar med tuberkulinprov (PPD), IGRA-test och andra blodprover, bakterieodlingar och röntgen.

Behandlingen består i en kombination av två eller fler läkemedel som tas i 6-12 månader. Behandlingstiden är således lång och krävande och biverkningar är inte ovanliga.

Vem bör vaccineras mot tbc?

Vaccin mot tbc, BCG (Bacillus Calmette-Guérin) -vaccin, ges rutinmässigt på BVC bara till barn som löper ökad risk för att utsättas för smitta. Det gäller i första hand barn till invandrare från länder där tbc fortfarande är vanligt. Barn med föräldrar eller nära anhöriga som har eller har haft tuberkulos ska också vaccineras.

Läs mer om små barn och vaccination inför utlandsresa.

Uppdaterad jan 2018

Text:

Åsa Fagerström, medicinjournalist

Granskad av:

Gudmund Stintzing, barnläkare, docent

Så fungerar BCG-vaccinet mot tbc

Mot tbc räcker det med en enda spruta, som ges i överarmen då barnet är minst sex månader. Vaccineringen brukar göras på BVC, men kan ske redan på BB om barnet löper stor risk för smitta. Efter vaccination med BCG ser man ofta en rad helt normala reaktioner:

Först en lätt rodnad kring stickstället på överarmen.
Efter två till fyra veckor en liten förhårdnad, eventuellt lymfkörtelsvullnad.
Ytterligare ett par veckor senare uppstår ibland ett vätskande sår som kan ta tid att läka. Såret ska hållas torrt, men gärna täckas med ett luftigt förband.

Om barnet är över sex månader vaccinerar man aldrig utan att först kontrollera ifall barnet varit utsatt för tuberkulos. Då får barnet en spruta, ett så kallat tuberkulinprov (PPD). Så väntar man tre dagar, blir det en rodnad eller svullnad kring stickstället ska barnet inte vaccineras. Ett alternativ till PPD är IGRA-testet, som är ett blodprov.

BCG-vaccinet ger egentligen inget absolut skydd mot tbc-smittan. Däremot förebygger det de allra farligaste tuberkulosformerna — så kallad miliartuberkulos och hjärnhinneinflammation — som främst drabbar späda och små barn.

Att man inte vaccinerar alla barn beror delvis på att vaccinet kan ge biverkningar, till exempel svullna och variga lymfkörtlar. Den som har ett nedsatt immunförsvar kan också, i mycket ovanliga fall, få en tbc-infektion som ger benröta. Antalet rapporterade biverkningar till Läkemedelsverket ligger dock på mindre än 2 fall per 1000 vaccinerade barn.