Alla barn föds naturligt nyfikna på sin omvärld. Ett tryggt barn vågar utforska och upptäcka sin omvärld. Det lär sig därmed att umgås, och utvecklar sin känslomässiga och intellektuella förmåga.
Anknytningen, det vill säga det komplicerade samspelet mellan förälder och barn under det första levnadsåret, spelar en mycket viktig roll för barnets fortsatta utveckling både intellektuellt som känslomässigt.
Studier visar att för barn som haft en otrygg anknytning ökar risken för svårigheter i kamratrelationer och problem med utagerande beteende i förskoleåldern och tidiga skolåldern.
Alla nyfödda barn är ärftligt "programmerade" att känslomässigt knyta an till en eller ett par personer.
Den förmågan finns för att underlätta en utforskning av världen under rimligt säkra omständigheter. Barnet behöver helt enkelt en beskyddande vuxen för att kunna överleva.
Hur väl denna anknytning fungerar beror på hur lyhört samspelet fungerar. Om relationen till föräldern präglas av osäkerhet, påverkas barnets förmåga att undersöka världen negativt, eftersom barnet då inte kan lita på att föräldern finns där när det behöver trygghet.
Läs gärna också artikeln om grundtrygghet och självkänsla (om lite större barn), med massor av kloka konkreta tips.
– För de flesta föräldrar kommer samspelet med spädbarnet naturligt. De har själva goda förebilder som låtit kunskapen gå i arv om hur samspelet mellan människor fungerar, förklarar Birgit Pilblad, psykolog inom mödra- och barnhälsovården i Borås och aktivt engagerad i grupper av blivande mammor och mammor som har, eller riskerar att få, svårigheter att knyta an till sina barn.
I Borås arbetar man framförallt med grupper av mammor och barn, eftersom mamman har en så naturlig koppling till barnet under dess första levnadsmånader. I många familjer finns det heller ingen pappa närvarande. Barnet kan dock egentligen knyta an till vilken vuxen som helst som svarar på barnets känslomässiga signaler. Finns både en mamma och en pappa eller partner aktivt närvarande i barnets liv knyter barnet ofta an till båda två.
Ett dåligt samspel mellan förälder och spädbarn kan både förebyggas och utvecklas. Graviditeten och spädbarnstiden är en livsfas när motivationen att påverka den egna livssituationen är hög. Alla vill sina barns bästa och även i de svåraste situationer finns det positiva delar som går att bygga vidare på. Får föräldrar bara en praktisk möjlighet, kanske eget ökat självförtroende och bra förebilder, kan de flesta utveckla ett gott samspel till sina barn.
– En kontakt som inte fungerar mellan förälder och barn är något av det smärtsammaste man kan uppleva. Så att se föräldrarnas självkänsla växa i kontakten med sina barn, ger dubbel belöning, konstaterar Birgit Pilblad.
Dåligt samspel mellan förälder och barn har många orsaker och tar sig många skiftande utryck. Anknytningsteorin talar om fyra olika beteendemönster:
Text: Eva Gärdsmo Pettersson, journalist
Vad gör ni tillsammans, alltså bara ni föräldrar? "Inte mycket" blir svaret från många nyblivna föräldrar som försöker få livspusslet att gå ihop.
Endabarn och sladdbarn får mycket uppmärksamhet, de blir ofta duktiga på att ta ansvar. Det menar beteendevetaren som skrivit en bok om syskonrelationer.