Familjen

Kloka tips & goda råd för en tryggare vardag

Mammiga barn vid läggdags

Fråga:

Min man och jag är tyvärr väldigt olika vad gäller uppfostran. Han har lättare att bli arg och kräver mer av barnen medan jag har större förståelse och är mesigare. Vi har 3 barn, två döttrar födda 03, 05 och en son född 06.

Detta har lett till stora konflikter och nu är det rena kaoset hemma. Barnen vill inte vara med pappa och är extremt mammiga. De lyssnar dåligt eftersom vi inte haft några gemensamma regler och därför haft svårt att sätta gränser.

De somnar i sina sängar på ett kick om pappa är ensam hemma men är jag med vid läggning tar det tid och jag måste oftast ligga hos dem. Just nu kommer de nästan varje natt in till vår säng och det slutar med att jag och 3 barn ligger där och pappa på soffan.

Att sova, vara ifrån mamma osv är väldigt ångestframkallande. Jag förstår att jag till stor del har skuld i detta men behöver nu hjälp för att bryta detta. Vill ha trygga barn som vill vara med mamma och pappa och som respekterar varandra, oss och de regler som gäller.

Svar:

Det är ganska lätt att SÄGA hur man ska uppfostra barn. Det handlar om rätt kombination av två saker: kärlek/responsivitet och kontroll/vägledning. Att GÖRA detta är däremot fruktansvärt svårt och något som alla föräldrar brottas med. Jag använder mig av en teori om olika föräldraskap för att svara på din fråga.
När det gäller de båda ingredienserna som behövs i barnuppfostran, kan man säga att kärlek/responsivitet och kontroll/vägledning fungerar lite olika.

Kärlek, responsivitet och lyhördhet

Kärlek/responsivitet betyder att man ger kärlek/responsivitet när barnet behöver det. Inte att man drar till sig barnet och ger närhet när man själv vill ha det (det är föräldrarnas behov). Kärlek har inget att göra med att ge saker eller godis till barnet som det skriker efter. Det kan vara snällt (och göra barnet tillfälligt lyckligt), men kärlek handlar om att ge barnet vad det behöver i form av närhet och uppskattning.

Responsivitet innebär lyhördhet och att man är empatisk och speglar de känslor barnet uttrycker. Visar barnet glädje bör föräldern dela den (i de flesta fall, inte i fallet skadeglädje).
Pratar barnet om problem och är ledsen lyssnar föräldern och säger inte att: ”nu ska vi vara glada och glömma våra sorger”. Är barnet argt får det gehör för att ilskan är okej.

Om ilskan är riktad mot föräldern kanske responsiviteten bara innebär att föräldern säger: ”Jag förstår att du är arg på mig för att du inte får göra detta och det är OK.” Det innebär inte att man alltid får sin vilja igenom och kan innebära vägledning i form av ”din ilska är OK men du får inte skada någon person eller sak”.

Kärlek och responsivitet kan inte barn få för mycket av. Det finns inga bortskämda barn när det gäller kärlek och responsivitet. I alla fall inte när den ges i kombination med kontroll/vägledning kring hur man bör bete sig när man är med andra människor.

Kontroll, regler och vägledning

Kontroll/vägledning är nödvändigt men om man ger för mycket av det, det vill säga är auktoritär, kontrollerar sina barn för mycket och ger dem för lite möjlighet att fatta beslut och vara självständiga riskerar de att antingen utvecklas till passiva (utan initiativförmåga) eller om de tar efter förälderns kontrollerande stil till att vara bossiga och auktoritära själva (omöjliga att samarbeta/leka med).

För lite vägledning är också negativt och kan leda till gränslösa barn som riskerar att inte respektera andra eller vara vilsna i tillvaron. Detta föräldraskap kallas det eftergivna eller oengagerade.

Konsekvens hävdar en del är så viktigt i föräldraskapet. Någon form av rättvisa mellan syskon är nog bra. Men total konsekvens i regler och i vad som krävs av två syskon går inte uppnå. Vuxna behöver visa sig mänskliga.
Barn behöver lära sig att de kan förhandla om regler. Ibland kanske det finns anledning till att se mellan fingrarna när barn bryter mot regler. Som förälder måst man fundera på om man verkligen vill vara en modell som vägleder ett barn till att bli någon som aldrig viker sig.

Ta exemplet med regeln om att alltid ha mössa på sig. Förr eller senare kommer ett barn av någon anledning ta av sig mössan för att hävda sin självständighet eller för att det har ett gott argument emot regeln och föräldern säger ”du måste” och barnet säger ”jag vill inte, jag är varm”. Då är det bättre att låta det passera. ”Ok, för denna gång”.

Det är inte kört, som vissa hävdar, bara för man ger med sig EN gång. Det kan leda till att det blir mer förhandlingar i familjen. Men då uppfostrar man barn till individer som känner att de kan vara med och förhandla och vara aktiva i beslut om sina liv. Detta är i grund och botten bra.

I de flesta fall är det bättre än en individ som passivt tar order utan att ifrågasätta (risk för att de också t ex ger vika för negativt grupptryck när de blir äldre).

Balans mellan kontroll och kärlek

Kontroll/vägledning krävs i lagom dos men alltid i kombination med tillräckligt mycket kärlek/responsivitet. Detta föräldraskap har i litteraturen kallats för det auktoritativa. Till skillnad från både det eftergivna föräldraskapet och det auktoritära leder det auktoritativa föräldraskapet ofta till välmående och välanpassade barn.

Det svåra med föräldraskapet är att man skall hitta den rätta balansen av kärlek/responsivitet och kontroll/vägledning och att denna kombination är unik för varje barn (inte samma för olika barn i samma familj). Det krävs att man som förälder försöker se sina barn och vilka verkliga behov de har (behöver inte alltid betyda att man ger efter för vad de säger). Ett barn kan behöva mycket mer vägledning och ett annat mindre. När det gäller kärlek behöver alla barn så mycket man bara kan ge. Men vissa barn kan klara sig med mindre och ändå må bra medan andra behöver mycket uppmärksamhet och närhet ständigt.

Det låter som om brevskrivaren och hennes man har lite olika roller i föräldraskapet. Tillsammans kan det bli en bra kombination. Generellt sett brukar man inte säga att det är ett allt för stort problem för barn om föräldrarna inte har exakt samma regler. Barn lär sig snabbt detta – det är därför de somnar när pappan lägger dem och inte när mamman gör det.

Problemet är om föräldrarna bråkar om olikheterna i sin syn på uppfostran. Då skapar det en otrevlig stämning i familjen som inte är bra för någon. Då är det bättre om föräldrarna kommer överens om att acceptera varandras olikheter eller att prata sig samman om vissa grundläggande regler.

Den demokratiska familjen

Man kan ha möte i familjen och inkludera barnen i diskussionen kring hur man vill ha det. Att tillsammans med barnen komma fram till vissa grundläggande regler och rutiner som man behöver ha kring hur man skall respektera varandra, att plocka undan, att jackor hängs upp, och att man dukar av tallriken när man ätit.

Kanske något barn behöver en förälder när hon/han somnar/sover för att den är rädd för mörker eller liknande (= behov, då kanske det är en ”regel” som föräldrarna också får gå med på). Om alla barnen har detta behov får man kanske lyfta in en eller flera extrasängar i föräldrasovrummet.

Om barnen verkar trygga utan att sova hos föräldrarna är det inte fel att kräva att de sover själva. Då erbjuds föräldrasängen bara när de är rädda och otrygga.

Om pappan sover dåligt i extrasängen måste han ha rätt att sova i sin säng. Men det är inget fel att föräldrarna under en period i livet har lite alternativa sovplatser. Det viktiga är att alla får sitt sömn- och trygghetsbehov tillfredsställt.

Man kan ha möte en gång i veckan (familjesammanträde på söndagseftermiddagen) och då diskutera hur det fungerar med rutinerna och reglerna. På dessa möten kan man också ta upp annat som barnen kan få vara med och bestämma, maträtter, aktiviteter och klädesinköp och så vidare, beroende på vad föräldrarna vill ha kontroll över och i vilka delar av familjelivet kontrollen kan delas med barnen.

Om barnen får bestämmanderätt över vissa saker har de oftast lättare att acceptera att föräldrarna bestämmer andra saker.

Det blev ett långt svar om ett problem som ni delar med många andra familjer.
Lycka till med er familjs strävan efter att hitta balansen mellan kärlek och kontroll.

Besvarad av:
Eva Hoff, utvecklingspsykolog

Fler expertsvar och artiklar om barns sömn:

Att samsova med barn

• Grundtrygghet och självkänsla hos barn

• Ångest och oro hos barn

Mardrömmar och nattskräck

Ge ditt barn en trygg sömn

Att natta barnet

• Vaknar varje natt

• Ok för tioåring att sova i mammas säng?

• Fyraåring som inte kan somna

• Treåring som vaknar och gråter

• Vaknar och ”vill ha täcke”

• Grundtrygghet, självkänsla och mardrömmar

• Fyraåring som inte kan somna

• Treåring som vaknar och gråter

• Vaknar och ”vill ha täcke”

• Grundtrygghet, självkänsla och mardrömmar

shadow

Gravid vecka 18

Med ultraljudets hjälp kan du nu få se ditt barn för första gången, och det lilla hjärtat som slår. Vill du veta barnets kön eller ej?

Läs mer
shadow

Endabarn och sladdbarn

Endabarn och sladdbarn får mycket uppmärksamhet, de blir ofta duktiga på att ta ansvar. Det menar beteendevetaren som skrivit en bok om syskonrelationer.

Läs mer