Öroninflammation

Om ett barn drabbas före sex månaders ålder är risken stor att det kommer att få återkommande öroninflammationer. Risken för komplikationer är störst för spädbarn.

Efter öroninflammationen besväras ungefär vart femte barn av vätska bakom trumhinnan (sekretorisk otit). Det läker hos de flesta spontant men kan bli kroniskt. Det kan hos några försämra hörseln och påverka talutvecklingen och behöver då behandlas av öronläkare.

Läs mer om öronbarn och rör i örat.

Barn mellan ett och tolv års ålder ska inte rutinmässigt ha antibiotika vid öroninflammation, enligt nya rekommendationer. Läkningen går inte snabbare med antibiotika. Barn yngre är ett och äldre än tolv år ska ha antibiotika eftersom risken för komplikationer är större bland dessa barn.

Barn yngre än två år med dubbelsidig öroninflammation och alla barn med en trumhinna som det gått hål på (perforerat) bör få antibiotika. I första hand behandlas öroninflammation med ”vanligt” penicillin i fem dagar.

Symtom

Hos riktigt små barn kan det vara svårt att avgöra om det är fråga om öroninflammation. Barnet har kanske feber och skriker utan uppehåll, men i övrigt vara utan symtom. Du kan då trycka försiktigt med fingret över yttre hörselgången. Om trumhinnan är inflammerad och ömmar reagerar barnet på smärtan genom att försöka avvärja smärtan eller skrika.

Lite större barn, som ännu inte kan meddela sig, brukar ta sig åt örat eller vrida huvudet från den ena sidan till den andra. De är ledsna och svårtröstade.

Öronvärken kan vara mycket intensiv eller bara upplevas som ett tryck eller lockkänsla. Utan behandling kan den pågå i flera dagar. Värken kommer av att det bildas ett övertryck i mellanörat av den vätska eller det var som bildats innanför trumhinnan då örontrumpeten (förbindelsen mellan svalget och mellanörat) är igentäppt på grund av slemhinnesvullnad.

Ibland går det hål på trumhinnan redan efter ett par timmar och varet eller vätskan rinner ut genom hörselgången. Då brukar smärtan också försvinna.

Vad ska man göra?

Öroninflammation behandlas vanligen med smärtlindring, näsdroppar och högläge (huvudet högre, till exempel genom kuddar eller höjning av sängens huvudände).

Kontakta sjukvården för råd om behandling och uppföljning ifall ditt barn har hög feber och ett påverkat allmäntillstånd.

Näsdroppar har en avsvällande effekt på slemhinnorna. Örontrumpeten öppnas, trycket och därmed smärtan i mellanörat minskar. Har barnet benägenhet för öroninflammation bör du därför alltid ha näsdroppar hemma.

Om öroninflammationen ger sig till känna sent på kvällen eller på natten, vilket ofta är fallet, kan ni mycket väl vänta med läkarbesöket till följande dag, om inte barnet är mycket påverkat.

Ge smärtstillande paracetamol (exempelvis Alvedon eller Panodil) eller ibuprofen (exempelvis Ipren) och näsdroppar.

Låt barnet ligga högt med huvudet, nästan halvsittande, det kan minska smärtan.

Om smärtan tilltar eller inte blivit mindre efter 2–3 dagar och barnet har fortsatt feber och allmänpåverkan ska ni söka sjukvård.

Efter en okomplicerad öroninflammation är det inte nödvändigt med efterkontroll av öron och hörsel.

Förr var det ganska vanligt att man tog hål på trumhinnan för att minska trycket och ta bort smärtan. Det gör man sällan numera men det händer att trumhinnan brister av sig själv. Detta ger normalt inga framtida skador utan trumhinnan brukar läka fint.

Många barn med upprepade öroninflammationer och så kallad öronkatarr (sekretorisk otit) behandlas med insättning av små rör genom trumhinnan, så att man på detta sätt kan dränera vätska från mellanörat bakom trumhinnan. Det har visat sig vara effektivt mot långvariga besvär med vätska i mellanörat som annars riskerar försämra hörseln.

Du kan förebygga öroninflammation i viss utsträckning genom amning samt genom att undvika rökiga miljöer och stora barngrupper under vinterhalvåret.

Uppdaterad jan 2017

Text: 
Eva Gärdsmo Pettersson, Gisela Zeime

Faktagranskad av:
Gudmund Stintzing, barnläkare, docent