Familjen

Kloka tips & goda råd för en tryggare vardag

Grundtrygghet och självkänsla

shadow

Hur stärker vi små och stora barn i deras grundtrygghet och självkänsla?

Ifall vi vill att våra barn ska utvecklas till starka individer måste vi vara trygga förebilder.
Tillåta känslor som sorg och ilska.
Hålla på gränser och kunna förklara varför.
Och så – sluta förmedla till våra barn att livet består av en enda räcka av ”måsten”.

Det här är en lång artikel med tips och förslag på övningar. Skriv gärna ut och läs i lugn och ro.

Jana Söderberg är samtalsterapeut i psykosyntes och författare till boken ”Våga vara”. Hennes arbete med barn har utvecklats till en metodik med konkreta exempel och övningar.
– En bra och konstruktiv kommunikation är oftast nyckeln – men en sådan kräver träning!

Jana Söderberg menar att självkänsla, det är något som finns naturligt hos det lilla barnet. (Självkänsla ska inte förväxlas med självförtroende, som mera bygger på vår medvetenhet om våra kunskaper och färdigheter).

Självkänslan är känslan av att vi duger. Ett litet barn möter i regel din blick utan att så mycket som blinka. Men det finns så mycket i livet som kan få självkänslan att bli allt sämre.

Att visa ilska är helt okej

Arg, det blir en treåring som får besked om att det är läggdags just när han eller hon har som roligast. Det är egentligen helt begripligt.

– Ilska är en viktig känsla för barn. Den uttrycker barnets integritet, behov och viljekraft. Det barn som inte får visa ilska växer ofta upp till en person som inte kan hantera frustration. Eller som inte kan bli arg, bara ledsen, och ser sig själv som ett offer.

I sitt arbete har Jana Söderberg mött tonåringar som skadar och skär sig själva eller lider av ätstörningar.

– De har inte alltid lärt sig hantera känslor som ilska och sorg över huvud taget. Då kan fysisk smärta bli det enda hanterliga.

Ibland förstår vi inte vårt barns ilska, vi tycker att den är överdriven eller grundlös. Antingen blir vi själva arga, eller så gör vi allt för att barnet ska bli på gott humör igen.

I sin bok berättar Jana Söderberg om en vanlig pappa som uttryckte saken som så: ”Jag har svårt att acceptera min sexårings vredesutbrott om hon inte kan förklara varför”.

Men man kan mycket väl respektera utan att förstå! Bara finnas där som stöd för barnet, ifall det vill ha någon att prata med – eller bara en kram.

Om vi vågar möta känslor utan att genast försöka ta itu med dem på olika sätt kan vi också sluta känna ansvar för att våra barn ska vara hundraprocentigt glada hela tiden.

Ett sådant här förhållningssätt hjälper ditt barn att bygga upp en trygghet som gör att det förmår hantera sina känslor och bättre klara av livets motgångar. Inte helt lätt i ett samhälle där problem ska åtgärdas snarast, och där obekväma känslor ofta ses just som något sådant – problem.

Att bejaka ilska är inte detsamma som att ge upp de gränser man ha satt i familjen, poängterar Jana Söderberg:
– Det är bra att slå fast tydliga ilskeregler som ska gälla lika för både vuxna och barn.

Kanske är det okej att skrika, men bara på sitt eget rum. Att kasta kuddar, men inte att ha sönder saker eller slå någon.

Sorg är också en del av livet

Tänk dig en vanlig, ganska stressig morgon med ”lämning” på förskolan. Ditt barn börjar gråta och vill absolut inte släppa dig. Kanske säger du ”Du behöver inte vara ledsen, jag kommer snart tillbaka”. Eller muntrar upp med löften om att ni ska göra något kul tillsammans lite senare samma dag.

– När vi säger så kommunicerar vi till barnet att ”det är inte okej att du är ledsen.” Det beror ofta på att vi inte klarar av vår egen sorg, säger Jana Söderberg.

Vad skulle hända om du istället förmedlade att du kände dig trygg med barnets känslor, ja kanske till och med vågade visa att du också är ledsen över att skiljas åt? Sluta trösta, bara låta det vara och sitta tillsammans med ditt sorgsna barn en liten stund?

– Kanske kan du då säga såhär till barnet: ”Jag saknar dig också jättemycket under dagen. Och då brukar jag titta på ett kort av dig. Det hjälper mig. Du kan få ett kort av oss som du kan ta fram ifall du längtar efter pappa eller mig.” Då visar du barnet att det är naturligt att bli ledsen ibland, och att det finns olika sätt att hantera den känslan.

Barnet behöver därmed inte utveckla någon rädsla för sin sorg – en känsla som senare i livet kan bli till panikångest ifall den blir tillräckligt ovan, svårhanterlig och skrämmande.

– Vi vuxna vill ofta intellektualisera barnens problem, konstaterar Jana Söderberg. Men blir saknaden efter ett gosedjur som kommit bort mindre av att få veta att djuret bara var gjort av lite tyg och ludd och att det går att köpa ett nytt? Kan vi eliminera rädslan från en mardröm av att bevisa att monstren aldrig funnits? Försvinner sorgen efter en mormor som dött då vi konstaterar att hon var gammal? Knappast. Intellektet ska inte användas för att försöka ta bort sådana känslor. De är helt normala, och ofta alldeles nödvändiga.

”Du är du – jag är jag”

Huvuduppgiften i dagens föräldraskap verkar ibland vara att hålla barnen glada, ständigt glada och nöjda. Den tunga bördan vill Jana Söderberg befria alla pappor och mammor ifrån.

– Barnet får vara argt, ledset eller frustrerat utan att du försöker ”fixa” det, men se till han eller hon vet att du finns till hands – att prata med, att sitta hos.

Och du behöver faktiskt inte vara ledsen för att ditt barn är det:
– Vad barnet behöver är inte medlidande utan medkänsla.

En tonåring som har kärleksbekymmer mår inte bättre av att mamma börjar gråta för att hon inte klara av att se sitt barn så ledset eller har svårt att orkar med sina egna problem.

En trygg vuxen säger kanske ”Jag ser att du har det jobbigt. Kan jag göra något för att hjälpa till? Vad behöver du just nu?”

Till ett mindre barn kan vi kanske inte ställa en sådan, öppen fråga, tillägger hon. Har barnets kompis varit taskig eller favoritleksaken försvunnit kanske det behövs lite mer konkreta förslag, till exempel ”Vill du komma och sitta hos mig ett tag?”.

Vi utsätts ständigt för andra människors olika känslor, chefens dåliga humör, en vän som förlorat någon närstående.
– En otrevlig kassörska i affären, tar du med dig henne hem och låter henne förstöra din dag, den som dittills varit så bra?

Ibland kan det vara bra att förklara för familjen att det finns viss risk för att din ilska kan komma att gå ut över dem. Då kan det vara bra att slänga ut en varning, typ: ”Jag har haft en dålig dag på jobbet, så om jag fräser åt er handlar det inte om något ni gjort”.

Ett barn som lär sig att ”du är du och jag är jag” kommer också att förstå att ”visst, mamma/pappa är arg, men jag får vara glad ändå, för det är inte mitt fel.” Att på detta sätt rå över sina egna känslor ger trygghet i det egna jaget.

Bestraffning är inte detsamma som konsekvens

Ett barn som inte gör sina läxor trots upprepade påstötningar kanske hotas med att ”Nu blir det inget lördagsgodis!” Men det är en bestraffning som är föga konstruktiv, inte ens logisk.

– Barnet kanske fogar sig, men inte på grund av insikt, utan av skuld, skam, dåligt samvete eller rädsla, säger Jana Söderberg. Ingen blir starkare av sådant!

Visst är det viktigt att hålla sig till avtal och gränser. Men det är en stor skillnad mellan bestraffning och konsekvens. Konsekvens bygger på respekt, på att vi verkligen vill ändra ett beteende snarare än bara visa vem som har makten. För att detta ska fungera bra finns det några saker vi bör tänka på:

Konsekvensen ska vara tydlig för barnet redan i förväg.

Barnet har en valmöjlighet. Till exempel ”Om du städar undan på ditt rum innan det är läggdags så hinner vi säkert läsa saga i sängen”.

Om barnet inte fått en chans att välja upplevs konsekvensen som enbart bestraffning: ”Nu när du har lekt hela kvällen istället för att plocka undan så blir det ingen gonattsaga!”

Det ska finnas ett logiskt samband mellan barnets agerande och dess konsekvens. I fallen här ovan kan det exempelvis vara en logisk konsekvens att det inte blir någon godnattstund samma kväll eftersom ni istället måste städa upp, eller läsa skolboken tillsammans.

Vid varje tillfälle, förklara det logiska sambandet för barnet. Det är bra om konsekvensen inte ligger alltför långt fram i tiden.

– Konsekvenstänkandet är viktigt även med äldre barn, till exempel tonåringar som kommer hem långt efter avtalad tid en kväll, tillägger Jana Söderberg.

Kommendera eller kommunicera?

– Till och med en ettåring känner skillnad på om du bara säger ”Nej!” med kommandoröst, eller om du säger ”Nej…” och lägger till en förklaring till varför han eller hon inte får klättra upp i fönstret, leka med knivarna etc. En förklaring signalerar respekt, inte maktspel mellan stor och liten.

Dessutom finns det ytterligare en anledning till att förklara konsekvenser och samband för din lilla bebis.

– Du har kanske två år på dig innan ditt barn förstår vad det är du försöker förmedla. Under den här tiden kan du alltså passa på att träna dig på att kommunicera.

Men – det är ju inte alltid vi orkar eller hinner alltid förklara våra nej. Om ditt lilla barn frågar ifall det får glass medan du pratar med en arbetskollega kan du knappast avbryta ditt samtal för att lägga ut texten om skälen till ditt nej.

– Det må ju vara hänt, men kanske kan du förklara saken lite senare. Och dessutom komma överens med barnet om att det inte får avbryta mitt i ett samtal.

Att förstå konsekvenser kan få ett barn att respektera en gräns som du beslutat om.
– Men räkna inte med att han eller hon ska bli glad åt dina regler, även om du förklarar dem aldrig så utförligt! Om barn insåg varför vi satte gränserna skulle ju gränserna inte behövas. Och vissa saker får vi inte förståelse för förrän vi själva har barn.

”Jag väljer själv i mitt liv”

Ett positivt språk är i regel mer konstruktivt än ett negativt. Sätter du fokus på vad barnet inte ska göra, typ ”jag vill inte bråka med dig varenda morgon om kläder”, händer det inte så mycket. Säg istället ”jag skulle vilja att vi bestämde vilka kläder du ska ha på dig redan kvällen innan”.

Du föreslår en konstruktiv lösning och lär därmed barnet att göra detsamma, istället för att förmedla något som ofta bara blir en stunds gnällande.

– Och när vi går igenom veckan för att se vem som ska hämta på dagis, varför låter det så ofta såhär: ”ja, jag kan inte på tisdag, torsdag och fredag…”. Varför inte säga ”jag vill gärna hämta på måndag och onsdag, hur gör vi de andra dagarna?”. Då får barnet uppleva sig som uppskattat, istället för att känna sig som ett ständigt problem.

Något som vi vuxna ofta gör är att förringa vår egen makt över vårt liv inför barnet. Vi måste hälsa på farmor eller sticka och träna. Vi måste gå till jobbet, säger vi. Kanske förklarar vi till och med för barnet att vi inte vill jobba, men att vi faktiskt är tvungna.

– Vad är det för reklam vi gör för vuxenvärlden? Gör vi inte det vi vill? Visst tycker vi väl oftast att det känns okej att påbörja en ny arbetsdag? Bättre är att förklara för barnet att vi visserligen kommer att sakna honom eller henne under dagen, men att vi ändå vill gå till jobbet. Och – menar du verkligen att du inte vill gå till jobbet så borde du nog fundera över att göra något annat, tillägger Jana Söderberg.

Skillnaden mellan att använda ordet vill istället för måste kan tyckas vara hårklyverier. Men det är något som tydligt signalerar att vi faktiskt styr våra liv själva: Vi är inga offer, och det ska våra barn inte heller behöva uppleva sig som.

Text:
Åsa Fagerström, medicinjournalist

Tips och övningar

Läs en saga om rädslor

Mardrömmar får många rädda barn att tassa in i föräldrarnas sovrum, natt efter natt. Både mamma och pappa blir väckta, oroade över att inte kunna somna om och orka med den kommande arbetsdagen.

Jana Söderberg påpekar att mardrömmar är lika med verklighet för det lilla barnet. Att ”överbevisa” barnet om att det inte finns spöken under sängen hjälper föga, menar hon. Rädslan finns kvar ändå, då barnet vet att spöket är tillbaka så fort det stänger ögonen.

– Ifrågasätter du mardrömmen genom att intellektualisera, då upplever barnet det som att ingen tar honom eller henne på allvar. Att ta emot barnet utan att ifrågasätta, bara visa att ”hos mig kan du känna dig trygg”, det är en stor gåva.

Men tvåbarnsmamman Jana Söderberg vet mycket väl att de här råden kan tyckas frustrerande hurtiga för föräldrar som sover dåligt på grund av nattvandrande barn, som grälar om huruvida barnen ska ha tillträde till sängen och så vidare.

Att göra vid mardrömmar

• Är ni två föräldrar så investera gärna i en stor säng till barnet. Då kan någon av er sova hos barnet då det har mardrömmar, medan den andra får sova vidare ostört.
• Ställ en extrasäng bredvid er/din egen eller bestäm tillsammans med barnet att det får krypa ned hos er/dig utan att väcka någon.
• Läs gärna någon saga om rädslor, förklara att alla blir rädda för otäcka drömmar ibland, att rädsla är okej.
• Sätt en liten lampa i barnets sovrum, den kan ge känsla av bättre kontroll.
• Läs mer om nattskräck och mardrömmar.

Praktiska övningar för att stärka barns självkänsla

I sin bok beskriver Jana Söderberg olika övningar t ex:
• att stå emot grupptryck,
• att beskriva sina känslor och sin vilja,
• att acceptera sin kropp,
• att öva tillit och ansvar,
• att känna skillnad på stress och avslappning
Många av Jana Söderbergs övningar lämpar sig bäst för lite större barn, men nedan följer exempel på några som kan användas från sex-sju års ålder (de beskrivs mer utförligt i hennes bok). Den här typen av övningar bör man upprepa två-tre gånger så att barnen känner sig trygga i dem.

Övning i tillit

Dela in gruppen i par. Låt ett av barnen i varje par få leda det andra, som får ha på sig ögonbindel. De barn som leder ska visa det oseende barnet världen och låta det känna på olika föremål etc. Efter tre-fyra minuter byts rollerna.

Den här övningen utvecklar kreativiteten hos den som leder. Den som blir ledd lär sig dels att fokusera inåt, på hur den egna kroppen känns, dels att lita på den andra personen. Passar också som familjeövning, där barn och vuxna får prova att leda varandra.

Övning i jag-känsla

Vem är jag – Nalle Puh, Nasse, Tiger…? Be barnen fundera över vilken figur som liknar deras egen personlighet, är de flera olika, varför är det så? Be också kamraterna beskriva hur de upplever varandra.

Den här övningen riktar barnets fokus mot de egna värderingarna. Barnet får syn på sin egen självbild, och kan jämföra den med andras bild av honom/henne. Obs att gruppen måste vara trygg för att övningen ska fungera bra.

Övning i att stå emot grupptryck

Låt barnen sitta i ring, med ryggen mot varandra, blundande. Ställ en fråga och be alla barn svara ”ja” eller ”nej” genom att sträcka armarna uppåt respektive nedåt. ”Kanske/ibland” kan vara korslagda armar.

Exempel på frågor:
• Tycker du om att kramas?
• Bör föräldrar skiljas om de bråkar mycket?
• Tycker du det är okej att köpa begagnade kläder?

Låt sedan barnen vända sig och titta på varandra medan de får nya frågor. Låt barnen förklara varför de svarar som de gör. Diskutera varför det är svårare att stå för sin åsikt när man har öppna ögon.

Övning i gemenskap

”Hela havet stormar” är en vanlig lek som går ut på att vinna genom att hugga en stol när musiken tar slut. Jana Söderberg föreslår ett enkelt sätt att göra om detta till en lek som skapar gemenskap och trygghet i en grupp.

Dela in gruppen i två lag. Det lag som klarar sig på minst antal stolar vinner. För att vinna måste alltså fler sitta på samma stol, ligga över varandra och så vidare. Laget ska kunna hålla positionen i 10 sekunder.

Den här övningen är bra som antimobbningsövning och för att få med tysta barn.

Fler artiklar och expertsvar:

• Oro och ångest

• Oro inför klimathotet

Terrorhot – hantera barns rädslor rätt

Mitt blyga barn

• Väljer alltid som kompisen

Fyraåringen tog stryptag

Klarar inte av att misslyckas

Treåring som härmar kompisar

Rädd för döden

• Slår sina kamrater

• Social fobi och ångest

• Mammiga barn vid läggdags

shadow

Klimathotet och barns oro

Vi lever i en tid av oro. Sju av tio unga bekymrar sig för klimatförändringarna, terrorattacker och framtiden, ofta mer än för egna, personliga problem.

Läs mer
shadow

Överkänslighet mot födoämnen

Oväntade reaktioner på mat eller dryck är vanliga bland barn mellan 0 till 3 år. Ibland handlar det om en allergi, ibland om en intolerans för vissa födoämnen.

Läs mer