Sängvätning - enures

Det är vanligt förekommande upp i skolåldern, 5-10 procent av alla sjuåringar kissar på sig flera ggr/vecka nattetid. Och det går oftast över med tiden.

Enstaka barn kan dock ha problem ända upp till tonåren.

Barnets förmåga att kontrollera urinblåsan avgörs av ett komplext samspel mellan olika muskler och de nerver som styr musklerna.

Vissa av dessa är viljestyrda, medan andra är "autonoma" (icke-viljestyrda). Det tar olika lång tid för samspelet mellan nerver och muskler att mogna och fungera. Vid 2-3 års ålder brukar barnet kunna säga till eller själv gå på pottan när det behöver kissa på dagen. Det brukar dröja ännu minst ett halvår, ibland mer, innan barnet är torrt även på natten.

Sängvätning nattetid (=nokturn enures) är vanligare bland pojkar. En liten del av barnen har också svårt att hålla sig torra på dagen (=daginkontinens). Sängvätning är ärftligt.

De nattliga nivåerna av ett hormon (vasopressin) som minskar urinproduktionen kan vara lägre hos barn med sängvätning. En del av barnen sover också mycket djupt och känner inte av att de kissar på sig. Inte sällan har barnet druckit mycket t.ex. läsk kvällen innan.

Ibland kan också sängvätning uppträda hos barn som tidigare varit torra en längre tid. Det kan då bero på psykologiska faktorer eller en ännu oupptäckt förstoppning, vilket måste utredas och behandlas. Hos äldre barn kan sängvätning också bero på störd sömn p.g.a. polyper eller stora halsmandlar.

Vad kan man göra?

Undvik att göra barnet generad och ge det skuldkänslor. Barnet självt blir mer och mer medvetet om att det inte kan kontrollera urinen nattetid och känner oro för att avslöja sin ”hemlighet” för kamrater och andra än familjen. Det blir särskilt känsligt inför resor då man skall sova borta. Gör klart för barnet att ”det växer bort” med tiden.

Se till att barnet inte dricker mycket på kvällen innan läggdags. Det gäller f.a. söta drycker, thé och drycker som innehåller koffein. Se till att barnet kissar innan läggdags. En del föräldrar tar upp det sovande barnet för att kissa innan de själva går och lägger sig. Det kan förhindra att barnet kissar på sig senare på natten men påskyndar inte att barnet blir helt torr på natten.

Använd madrasskydd, som kan köpas eller erhållas av distriktssköterska om barnet fått diagnosen enures. Det går även att använda blöja permanent eller tillfälligt om barnet accepterar det. Användningen av blöja försenar inte att barnet blir torrt.

Det finns två olika behandlingsmetoder för sängvätning, som är förhållandevis effektiva. Den äldsta behandlingsmetoden är s.k. sängvätnings- eller enureslarm. Det kan bestå av en speciell madrass, som känner av när barnet börjar kissa på sig och ger en signal så att barnet vaknar. Larmet kan också vara kopplat till en liten sensor, som placeras i pyjamasen. Om barnet är motiverad och moget för det så fungerar den här metoden, om inte omedelbart så på sikt hos nästan tre av fyra barn.

Den andra metoden, som inte påbörjas före sex års ålder är medicinsk. Man ger då konstgjort hormon, som koncentrerar urinen och minskar urinmängden på natten. Det ges som tablett, som löses under tungan eller som nässpray (Minirin). Det ges en timme före sänggåendet och barnet får då inte dricka efter att medicinen tagits. Behandlingen måste kanske pågå en längre tid men fungerar i cirka hälften av alla fall.

Om ditt barn lider av sängvätning så kan ni få råd för ev utredning och behandling på BVC, i elevhälsan/skolhälsovården, på vårdcentral eller barnläkarmottagning.

Uppdaterad juni 2014

Granskad av:

Gudmund Stintzing, barnläkare, docent