"Vill inte" - trotsåldern

Det är ingen konst att umgås med sprudlande, öppna, lekfulla och glada barn. Det är svårare när de sätter sig på tvären och bestämt säger nej.

Men egentligen borde vi som föräldrar vara glada över att de gör det. Genom att protestera - "Vill inte!" - markerar de ju sin vilja och sätter gränser kring sig själva.

"Trotsåldern" är viktig. Vilken nytta kommer inte barnet att ha av det i livet! Barn måste givetvis få visst utrymme för sin begynnande beslutskraft, men kan givetvis inte få bestämma om allt i sin värld.

Det handlar om hänsyn till andra som man måste lära sig att ta.

Barnets manipulation - förälderns irritation

Ett barn får exempelvis den gula muggen till sin choklad, men protesterar kraftigt och vill ha den blå. När föräldern så bytt till den blå, kräver barnet den röda, sedan den vita. Förälderns irritation stiger. Barnet manipulerar för att pröva sin viljas yttersta gränser.

Vad borde föräldern i det fallet göra? Kanske fråga barnet till råds vilken mugg barnet vill ha innan man tar fram någon av muggarna och låta barnet få välja, men sedan inte gå med på att byta när barnet prövar att manipulera situationen. Det är att vidmakthålla respekt både för barnet och sig själv.

Försök ha tolerans med att barnet visar sin ilska över att inte få sin vilja fram fullt ut; ilskan är inte på något sätt konstig. Men stå fast för barnets första beslut.

- Det handlar om frihet inom vissa ramar. Det är viktigt att föräldern lär sig hitta strategier att undvika sådana situationer där man i alltför hög grad känner sig manipulerad av barnet.

Risken är att man annars agerar så obalanserat aggressivt mot barnet att det blir skrämt.

Goda råd till dig som förälder

Bibehåll respekt både för barnet och dig själv som förälder i er relation. Låt inte barnet bestämma allt och framför allt aldrig gå så långt att ni känner att något sker på din bekostnad. Då minskar risken för överilade handlingar och missgrepp gentemot barnet. Det uppstår annars lätt ur känslor av brist på kontroll över situationen och vanmaktskänslor.

Text: Bengt Grandelius, psykolog