Stamning

Stamning är en talstörning. Vad den beror på är inte fullt känt men det handlar om en störning i hjärnans styrning av talet. Man har inga belägg för att stamning orsakas av psykologiska faktorer, vilket man ofta hävdade förr. Ärftlighet är en viktig faktor. Därför är det inte ovanligt att flera i samma familj stammar, eller har stammat. Stamning är vanligare bland pojkar.

Ett barn som stammar vet vad det vill säga men kommer ändå inte framåt i talet. En del stammande barn visar samtidigt hur de arbetar med orden genom medrörelser i ansiktet. Det är vanligt med svårigheter att starta talet och barnet upprepar ord och stavelser. Stamningen kan variera över tid och vilken situation barnet befinner sig i när det skall tala, och om barnet är trött eller stressat. (Läs gärna också om tics hos barn.)

Vissa stammande barn verkar inte besväras nämnvärt. Andra funderar mycket över sitt tal redan innan skolåldern. Råd och behandling syftar till att förebygga att stamningen utvecklas till ett funktionshinder med talrädsla och dåligt självförtroende.

Att stamma eller bara staka sig

Det är normalt för små barn att staka sig. I treårsåldern har många barn ett stort ordförråd, men en talmotorik som inte är så utvecklad att de alltid klarar av att få fram vad de vill säga. Det är vanligt med upprepningar och omtagningar som …"vi var i stan och då… då…då så…" Det är då inte fråga om stamning. Inte heller när orden går sönder mer "mitt i", t ex bi-bi-bilen, behöver det handla om stamning.

Ett av de vanligaste sätten att stamma på är däremot när orden går sönder mellan första och andra ljudet; "b-b-bilen". Men det finns ingen knivskarp gräns mellan naturliga omtagningar och begynnande stamning.

Tidig diagnos och stöd är viktigt

Det finns fyra viktiga skäl att söka råd och behandling:

• att barnet kämpar med orden
• att barnet är besvärat, undviker ord och vissa situationer
• att föräldrarna känner stark oro
• att någon nära anhörig fortfarande stammar

Eftersom stamning oftast går över av sig självt har många föräldrar till stammande barn uppmanats att inte bry sig om barnets problem. Visst går stamningen över "av sig självt" i tre fall av fyra, men barnet kan i sämsta fall också hamna i en ond cirkel med en förlamande talrädsla, skamkänslor och dåligt självförtroende. Den så kallade inre, dolda stamningen, bör i möjligaste mån förebyggas.

Prognosen är alltid bättre med tidig diagnos, råd och behandling.

Är Du orolig för att Ditt barn stammar kan Du i första hand vända Dig till BVC eller elevhälsan (skolhälsovården) för råd. Via läkarremiss från BVC eller elevhälsan kan barnet komma till logoped för diagnostik och eventuell behandling.

Tala med förskolan eller barnets lärare för att höra deras uppfattning om barnets svårigheter. Många förskolor och skolor har också tillgång till talpedagoger och specialpedagoger.

Väntetiden för att få komma till logoped varierar mellan olika landsting och mottagningar, och på vissa håll kan den vara lång.

Råd och behandling

Ett barn som tycker att det är genant och plågsamt att stamma, som möts av besvärade uttryck i ansiktena hos bekymrade föräldrar och lärare när orden inte kommer ut som de ska, kan utveckla talrädsla.

Som förälder finns det en hel del man kan göra. Prognosen förbättras väsentligt med rätt bemötande i en "talvänlig" miljö. Det gäller också i skolan - tala med ditt barns lärare och skolans tal- eller specialpedagog om hur de kan hjälpa barnet.

Det finns behandlingsprogram för stamning. Då arbetar man med eventuell talrädsla, samt med taltekniker för att hjälpa den stammande att ta sig ur blockeringar.

Läs mer om Lidcombeprogrammet - terapi mot stamning.

Granskad av:

Gudmund Stintzing, docent, barnläkare