Terrorhot - hantera barns rädslor rätt

Bör du prata med ditt barn om terrorhot och risken för attentat? I många fall blir svaret ja, men redogör då inte för mer elände än nödvändigt. Undvik också att berätta sådant som riskerar att skrämma upp snarare än att förklara. Psykologen ger råd om du bäst hanterar ditt barns oro eller funderingar.

Den ökade risken för terrorattentat känns av, även här i Sverige. Lastbilsattacken i Stockholm har visat att våldet nått även hit och därmed finns en ny medvetenhet i våra bakhuvuden. Medias bilder förmedlade hur en lugn fredagsshopping kunde förvandlas till panikartat tumult på några sekunder.

Just när det händer – skydda små barn

Barn är olika. Vissa är relativt obekymrade inför risker och katastroflarm, andra tar till sig allt och blir ängsliga eller starkt ångestladdade. Det kan vara bra att skydda de yngsta barnen från nyheter som bara skapar oro, menar psykolog Anna Bennich Karlstedt.

– Stäng av skrämmande tv-nyheter ifall ett litet barn är i närheten. Åtminstone under förskoleåldern kan de gärna få slippa sådant. Nyhetsrapportering är anpassad för att informera och intressera vuxna. Vill du snabbt höra om en pågående händelse följ den på internet.

Bör ni prata om det senare?

Har ett mindre barn redan uppfattat det hemska i en katastrof eller ett terrorattentat kan det visa sig i att hen verkar bekymrad, leker eller ritar otäcka saker, till exempel ”krascha en bil i ett hus” eller folk som skjuter.

– Om barnet verkar oroligt, ovanligt nedstämt eller själv frågar om en viss skrämmande händelse, avsätt tid. Men det är INTE en två minuters föreläsning om terrorism som barnet behöver. Det behöver oftast få fundera, och ställa frågor lite allt eftersom: ”…mamma, han som gick in i en skola och sköt barn…

Vi lever i ett av världens säkraste länder. Du kan prata om att risken är jätteliten jämfört med andra faror – som att cykla. Ändå kan du inte lova ditt barn att det aldrig kommer att inträffa något hemskt dåd i ert närområde.

– Vi föräldrar är ofta lite för snabba i att försöka göra barnet tryggt, skyla över. Men det är bra att lyssna klart på barnets funderingar kring en händelse som inträffat eller en oro som finns. Så lyssna, försäkra dig om att du har förstått barnets funderingar, ha ett samtal, skynda inte. Och lämna inte mer information än vad barnet verkligen frågar efter!

Lite större barn och oro för terrorattentat

Någonstans runt skolåldern kan man räkna med att barn får höra talas om händelser som får stort utrymme i media och som diskuteras av många. De pratar med kompisar om dagsaktuella händelser eller ser nyheter på tv.

En del barn bryr sig inte så mycket. Andra blir oroliga och kanske ångestfyllda inför tanken på att det kan hända dem själva eller familjen något.

– När det inträffat någon större händelse kan det vara bra att fråga barnet om hen hört talas om det. Pejla lite försiktigt. Är barnet oroligt brukar det märkas. Ta dig tid. Låt frågorna komma ifall de finns där inte annars. Inga ungar mår bra av att bli fullproppade med information som de varken bett om eller mår bra av.

Begränsa fokus på katastroferna

Hos vissa barn eller unga kan oron få orimliga proportioner, gränsa till fixering som påverkar hela vardagen.

– Hjälp då till att sätta en gräns: ”Nu pratar vi inte mer om det här” eller ”Nu behöver du inte titta på fler bilder”.

Detsamma gäller för övrigt dig själv. Ägnar du stort intresse åt fakta kring en viss händelse är det viktigt att inte dra in barnet i din egen starka oro.

Ifall du har lätt att hemfalla till egna tänkbara katastrofscenarier, till exempel när ni ska åka tunnelbana eller flyga, besöka större evenemang eller shoppingcenter – bespara barnet dem.

– Du kan ha ett eget behov av att prata om terrorhot eller andra katastrofer. Gör det i första hand med en annan vuxen, inte med ditt barn, råder Anna Bennich Karlstedt.

Att bidra till hjälp kan hjälpa

Finns det möjlighet att hjälpa till efter en omskakande händelse? Det kan vara ett sätt att bearbeta jobbiga saker på ett positivt sätt. Vissa händelser ÄR bara hemska och frustrerande. De skulle kanske kunna förebyggas. Men det är inget som våra barn ska ta ansvar för.

Vid krig och flyktingströmmar långt bort finns det ofta något som ni tillsammans, eller du som förälder, kan göra – skicka en peng eller sortera kläder som ska skickas iväg.

– Barn reagerar på orättvisor, om de ser svältande barn på nyheterna vill de skicka dit sin egen middag. De har normalt en stark empati, och den är det fint att värdesätta.

Uppdaterad april 2017

Text: Åsa Fagerström, medicinjournalist