Rädd för döden

Fråga:

Har en pojke på 8 år som tills för tre månader sedan varit relativt "normal". Har alltid varit aktiv och har ibland haft svårt att genomföra kravsituationer i skolan.

Under år ett har han inte gärna velat arbeta med det som hans lärare sagt. Matematikboken ritar han i, fastän han egentligen inte har några svårigheter med matematiken.

Den drastiska förändringen kom för tre månader sedan. Pojken vägrar att gå till skolan, vägrar att gå till sina kompisar. Jag och min man får inte lämna huset, inte ens gå ut med soporna. Pojken pratar om döden och är rädd att något skall hända oss. Skolpsykolog, BUP alla är inkopplade.

Min son gråter ofta och situationen är rent fruktansvärd. Skolan anser att det är viktigt att han ändå kommer, så jag och min man avlöser varandra (är med i skolan en vecka var). Pojken vägrar att gå dit om inte vi finns där.

Som ni förstår har vi försökt med allt. Då vi försökt att lämna honom en liten stund, blir han helt hysterisk då han märker detta, springer ut i strumporna och skriker. Situationen är ohållbar, vad skall vi göra?

På BUP anser de att vi måste vänta och låta tiden visa. Men vi har suttit i skolan i åtta veckor nu, det blir inte bättre för vår son.

Innan så har han varit hos sin kusin var och varannan dag, vi har en mycket nära relation. Nu vägrar han vara hos sin kusin själv, om vi försöker att gå där ifrån, blir han hysterisk och vill gå med hem.

Pojken vill leka med sin kusin, så det är inte det som det beror på. När vi konfronterar honom, börjar han att gråta och säger ofta att - mamma jag vet att jag är sjuk i huvudet, jag är korkad.

Till saken hör att i samband med hans förändring dog gammelfarmor, farmor fick stroke (vårdas nu på hem).

Då jag och min man var på föräldramöte var pojken hos sin kusin under tiden. Mötet drog ut på tiden, så vi kom inte och hämtade honom förrän ganska sent då han var mycket trött.

Pojken grät under kvällen och har för sin moster berättat och undrat varför mamma och pappa aldrig kommer. Efter denna kväll vägrar han vara hos sin kusin själv.

Snälla hjälp oss vad skall vi göra? De på BUP förstår nog inte riktigt hur allvarlig situationen är, fastän både skolpsykolog, specialpedagog har ringt och vi har berättat och förklarat. Vi tror att pojken är deprimerad och behöver medicin, vad tror ni?

På tre månader har vår son förändrats så här mycket. Vår andra son har fått diagnosen ADHD, kan detta ha något samband?

Svar:

Det känns som om det är många olika teman som du tar upp. Dels ställer du frågan om ditt 8-åriga barn är normalt som inte kan släppa taget om er föräldrar, vilket skulle kunna handla om anknytningsbeteende. Vid olika perioder i barns utveckling kan detta vara olika starkt. Enda sättet att övertyga pojken om att man finns hos honom är nog just att vara med honom.

Ni skall vara hans trygga bas. Det kan vara så att när man upplever en fara eller mår dåligt psykisk eller fysiskt att anknytningsbeteende väcks mer än annars. Sjuka barn vill ofta ha sina föräldrar nära.

Dels handlar det om tankar kring döden och att förstå att man kan förlora någon. Det finns psykologer som menar att mognad sker i etapper - att när vi når en viss intellektuell eller tankemässig förmåga kan vi också tänka om andra ämnen.

Att på allvar bli medveten att någon kan försvinna (avlida) är en förmåga som utvecklas i de tidiga skolåren. Eftersom er släkting dog är det inte så långt därifrån att tänka att er son blivit medveten om att också ni föräldrar eventuellt kan försvinna.

Att hålla fast vid sina nära anknytningspersoner är ett sätt att försöka hindra dem från att försvinna. Hur man skall få just er son att förstå att hans föräldrar kommer att finnas kvar är svårt att ge råd kring. Men ett sätt är att prata om hans tankar och känslor, både kring döden och beträffande den där kvällen när ni inte kom tillbaka förrän sent.

Det är nog bra om ni har en professionell samtalspartner (psykolog eller kurator) som kan hjälpa er att lägga upp en avvänjning (eller tillvänjning att gå till skolan själv). Yngre barn kan få för sig att om de tänker tanken (eller leker en lek) att någon dör, så dör personen på riktigt (om det sedan händer, kan barnet känna skuld).

Det kan också vara något han lekt med sin kusin som gjort att han har blivit rädd, men det är omöjligt att gissa om man inte på ett lugnt och avspänt sätt kan samtala med barnet om saken.

Det tredje problemet har med huruvida de reaktioner som ert barn visar upp har med ett överaktivt beteende och koncentrationsstörningar att göra.

Det går inte säga utan att träffa ett barn huruvida det kan diagnostiseras med ADHD. Dessutom är det väldigt svårt att skilja på ett överaktivt beteende/koncentrationsstörningar som en mer permanent del av barnets beteende eller som något som uppkommit på grund av tillfälliga problem (rädsla för döden och att mista sina föräldrar).

Psykiska problem leder ofta till koncentrationssvårigheter och aggressivt beteende hos barn. Dessutom, trots att ADHD-problematik anses vara ärftligt, är det svårt att skilja på den influens som ett äldre syskon har som rollmodell för hur man skall bete sig och en inneboende koncentrationsstörningsproblematik.

Läs gärna våra övriga expertsvar här under, eller fakta om tvångshandlingar vid ångest och oro hos barn.

Besvarad av: Eva Hoff, utvecklingspsykolog