Social fobi och ångest

Fråga:

Jag skriver då jag undrar lite om ångest/social fobi hos barn.

Min lillebror har alltid upplevt möten med nya människor väldigt ångestladdat. Det hela började när han började på dagis, han brukade gråta och ville absolut inte dit. På dagis sa de att han inte brukade prata så mycket utan mest satt tyst där hela dagarna. När han kom upp i 3-4 års åldern började han prata mer, han hade blivit van med miljön och fått kompisar där.

Dock så försvann inte hans ångest. Han ville inte gå ensam hem till sin kompis (som bor i princip granne med oss). Varje gång vi hade kompisar eller gäster över började han storgråta och skrika "Jag vill inte ha dem/honom/henne hääääärrr, kan de/han/hon gåååå!!". Väldigt pinsamt inför gästerna/kompisarna, vi visste ju inte varför han gjorde så.

Han har ingen fobi om vi (mamma, pappa, syskon) går ut i stan eller andra sociala ställen där ingen uppmärksamhet riktas mot honom. Men så snart en främmande person säger något till honom eller liknande börjar han gråta eller få panik.

Nu är han snart 6 år gammal och hans beteende sitter fortfarande i till stor del (han försöker så gott han kan att inte gråta, som han själv brukar säga ibland "Jag ville gråta jättemycket men jag försökte hålla det i mig"). Vi vet inte varför det inte blir bättre. Han har börjat i skolan nu och gått där i några veckor. Han säger samma, som han sa i början med dagis, att han absolut vägrar gå dit. Varje dag när han ska gå dit så har han extrem ångest på vägen dit. I början (de två första veckorna) brukade han även gråta ibland för han trodde han inte skulle bli hämtad igen.

Under dessa år har han även klagat på ont i magen då och då. Antar att det är psykosomatiskt?

Vi har försökt prata med honom och fråga om något inte känns bra, men han svarar aldrig riktigt. Det känns som att han inte riktigt förstår vad vi menar. Hemma är han inte blyg alls. Han känner sig trygg med oss. Men jag tycker han verkar ha dåligt självförtroende. Han är osäker på sig själv, det hörs när han pratar "Han är mycket starkare än mig, jag är inte så stark" eller "han springer mycket snabbare än mig" osv.

Vad ska vi göra? Vi kan inte ens ta honom till en barnkurator eller psykolog, för han hade börjat storgråta om en främmande människa ska sitta och snacka med honom. Jag tror han lider av ångest och mycket social fobi, där han inte klarar av att få uppmärksamhet riktat mot sig (av folk han inte känner väldigt bra och är trygg med).

Några råd eller tips?

Svar:

Vi människor är olika. En del är mer känsliga än andra och har svårare för nyheter och att vänja sig vid nya situationer. Det har skrivits en del om högkänsliga (highly sensitive) personer som känner sinnesintryck starkare än andra. Kanske är din bror en sådan person. I och med att barn blir äldre lär de sig att hantera sin känslighet mer. Din bror har redan börjat reglera sin gråt så den kan minska. Han behöver naturligtvis sina föräldrars stöd för att fortsätta klara av mer och mer känslohantering. Med ökad ålder kommer det att gå bättre. Han kommer nog att vänja sig vid skolsituationen också precis som han gjort med förskolan. När det gäller att träffa nya personer eller göra nya saker, kan föräldrarna hjälpa honom genom att förbereda någon dag innan vad som ska hända. De kan säga ”imorgon kommer det hit en person som heter xx och han ska vara här en timme och dricka kaffe”. Förberedelsen kan göra situationen lite mer hanterbar. Eller börja flera dagar innan.

Blir detta beteende sämre - om det utvecklas till en social fobi som hindrar honom att gå i skolan och träffa vänner - behöver din bror eventuellt hjälp. Att förbättra social fobi är relativt lätt om att man tränar i småsteg (med hjälp av terapeut eller internetterapi). På internet kan man också läsa om fobiträning. Se till exempel nätsidan ”snorkel.se” om hur man väljer ut att träna det minst svåra av några saker och ökar långsamt svårighetsnivåerna. Det är viktigt att träna i den takt som fungerar för personen.

Genom uppväxten är det bra om familjen är medveten om broderns högkänslighet och att han kan behöva lite längre tid för att vänja sig och mer uppmuntran för att ta sig framåt. Får han lite extra uppbackning och förståelse kan han bygga upp sin självkänsla och utvecklas på ett sätt som passar honom.

Besvarad av Eva Hoff, utvecklingspsykolog

Läs gärna artikeln om barns grundtrygghet och självkänsla.