Ofrivillig barnlöshet – IVF

Ofrivillig barnlöshet drabbar omkring 15 procent av alla par i Sverige. Ungefär en tredjedel av paren är helt infertila, men den andelen sjunker stadigt. Vi får nämligen allt bättre undersöknings- och behandlingsmetoder med bland annat IVF.

 

Utredningarna visar att problemet i ungefär vart tredje fall ligger hos kvinnan, i vart tredje fall hos mannen. I den återstående tredjedel av fallen går det inte att fastställa vad infertiliteten beror på.

 

Antalet par som söker för infertilitetsproblem ökar, liksom köerna till IVF. Det beror till stor del på att allt fler väntar med att försöka få barn.

 

Biologiskt minskar kvinnans fertilitet kraftigt efter 35 års ålder. Att detsamma inte gäller för mannens infertilitet beror på att kvinnan bär på samtliga sina äggämnen redan vid födseln medan mannen producerar nya könsceller hela tiden. Är kvinnan 35 år är alltså även hennes ägg 35 år. Med ökad ålder ökar dessutom missfallsrisken ordentligt.

 

Statistiskt beror dock den ofrivilliga barnlösheten lika ofta på mannen, till exempel på problem med spermiernas antal eller rörlighet.

 

Orsakerna fördelas alltså ungefär lika mellan kvinnan, mannen samt att orsaken antingen ligger hos båda eller inte går att reda ut.

 

Vanliga orsaker till ofrivillig barnlöshet

 

• Skador och störningar i äggledare och livmoder
• Kraftig över- eller undervikt
• Testikel- eller bitestikelinflammation
• Tillslutna sädesledare
• Erektions- eller ejakulationsstörningar
• För få eller orörliga spermier, alternativt inga spermier alls
• Skador i äggledare och livmoder på grund av sexuellt överförda sjukdomar, t ex klamydia
• Miljöföroreningar, rökning och stress kan spela en viss roll för infertilitetsproblem, men betydelsen är än så länge svårvärderad.

De flesta av landstingets infertilitetskliniker tar, efter remiss från till gynekolog, emot par för utredning som försökt att bli med barn under minst ett år. De tar normalt emot snabbare om kvinnan är äldre än 35 år.

 

Till de privata klinikerna krävs ingen remiss. En privat IVF-behandling kostar däremot mellan 20 - 25 000 kronor ur egen ficka.

 

Infertilitetsutredning

 

Mannen och kvinnan besöker normalt infertilitetskliniken tillsammans för att få hjälp att finna orsaken till den ofrivilliga barnlösheten.

 

Kvinnan genomgår en gynekologisk hälsoundersökning och lämnar blodprov för kontroll av ägglossning och hormonvärden. För att undersöka livmodern och äggledarpassagen kan ultraljudsundersökning vara aktuell.

 

Ibland görs också en undersökning av livmodern (hysteroskopi) för att påvisa och/eller behandla eventuella missbildningar eller muskelknutor (myom). Den görs med bedövning eller under narkos. Vid behov görs också titthålsundersökning (laparoskopi) av utsidan av livmodern och äggstockarna.

 

Laparoskopi görs alltid under narkos och utförs framför allt vid misstanke om sammanväxningar eller om det finns livmoderslemhinna även utanför livmodern, så kallad endometrios.

 

På mannen undersöker man pung, testiklar, bitestiklar och prostata samt spermakvaliteten. Om spermakvaliteten är onormal kan undersökningen kompletteras med ytterligare prov. I de fall utredningen tyder på problem med spermakvaliteten, brukar paret få rådet att fortsätt direkt till provrörsbefruktning med microinjektionsmetod (ICSI).

 

Provrörsbefruktning och andra behandlingsmetoder

 

När den specifika orsaken till den ofrivilliga barnlösheten konstaterats, eller möjligen inte kunnat konstateras, väljs olika behandlingsalternativ.

 

Hormonbehandling, operation och insemination

 

Ibland kan felet avhjälpas endast genom hormonbehandling. Man fertilitetsopererar dock inte idag. Istället rekommenderas i de fallen IVF direkt.Vid insemination separeras de rörligaste spermierna i sädesvätskan och injiceras i livmodern. Även den metoden hjälper många barn till världen.

 

I vissa fall, till exempel om sädeslösningen inte innehåller några spermier över huvud taget, kan man idag ta ut spermier kirurgiskt direkt från testiklarna.

 

IVF-behandling och microinjektion (ICSI)

 

Om utredningen visar på till exempel stopp i äggledarna, endometrios, onormal sperma eller om man inte kan hitta anledningen till den ofrivilliga barnlösheten, erbjuds IVF-behandling (provrörsbefruktning).

 

Behandlingen innebär att ägglossningen hormonstimuleras så att fler befruktningsdugliga äggceller har möjlighet att plockas ut från äggstockarna. Dessa befruktas sedan med spermier utanför kroppen. Befruktade ägg (embryon) återförs sedan ett eller två åt gången.

 

Återinförande av fler ägg än två förekommer i princip inte i Sverige. Däremot är det vanligare på många andra håll i världen. Vid behov kan donerade spermier användas. Sedan 2003 är även äggdonation tillåten i Sverige.

 

Om tillgång och kvalitet på spermierna är normal, läggs spermierna tillsammans med ägget på ett platt kärl med näringslösning (inget provrör alltså!) och spermierna får på egen hand befrukta ägget. Om spermiernas befruktningsförmåga däremot är nedsatt, kan spermien genom en så kallad mikroinjektion, ICSI, injiceras direkt in i ägget. Metoden har kraftigt minskat behovet av spermadonationer.

 

Otillåtna behandlingsmetoder i Sverige

 

Äggdonationer är tillåtna i Sverige. Följande behandlingsmetoder är dock fortfarande inte tillåtna:

 

• IVF-behandling med både ägg och spermadonationer (förslag finns för ändring av detta)
• IVF-behandling på kvinnor efter klimakterieålder
• Surrogatmödraskap, det vill säga när en kvinna bär ett barn åt ett barnlöst par, efter att ha blivit befruktad genom insemination eller IVF. För kvinnor som inte kan bära fram ett barn och för homosexuella män är surrogatmoderskapet en möjlighet att bilda familj.

Det är relativt komplicerat, men inte olagligt, att åka utomlands och genomföra ett surrogatarrangemang om det är tillåtet i det landet.

 

 

Uppdaterad juli 2016

Text: Eva Gärdsmo Pettersson, journalist

Uppdatering: Åsa Fagerström, medicinjournalist

Ofrivillig barnlöshet – lagstiftning och prioritet inom sjukvården

 

Sedan 1997 följer Sverige WHOs bedömning om att ofrivillig barnlöshet ska klassas som en sjukdom. Inom landstinget är ofrivillig barnlöshet placerat i prioritetsgrupp tre, vilket innebär att det räknas till gruppen mindre svåra akuta och kroniska sjukdomar.

 

Inom den offentliga sjukvården satsar olika landsting olika mycket på de ofrivilligt barnlösa. Enligt IRIS, Infertilas Riksförbund i Sverige, varierar väntetiderna mellan någon månad och upp till fem och sex år.

 

Mer om att bli gravid eller önska barn:

 

• Graviditetstest
• Så beräknar du din ägglossning
• Adoption
  
• Graviditeten följ den vecka för vecka