Mitt blyga barn

Fråga:

Min 7-åriga dotter är så ängslig. Om hon blir bjuden till en kompis kalas vill hon inte gå för hon vågar inte vara där själv utan sin mamma.

I simskolan måste jag sitta bredvid henne och hon blev fullkomligt hysterisk när jag häromdagen skulle lämna bassängen en kort stund för att hjälpa hennes lillasyster till toaletten.

Hennes kompisar får gärna vara hemma hos oss och leka, men hon vill inte vara hos dem själv.

Förra helgen skulle hennes bästa kompis sova över hos oss och hon såg fram emot detta väldigt mycket, men när det väl var dags att lägga sig blev hon jätteledsen så vi fick ringa till kompisens föräldrar.

När vi är hemma hos min mans släkt som hon känner ganska väl vågar hon inte heller vara själv. Om de däremot är hemma hos oss går det bättre.

Det var jobbigt för henne med förändringen att börja förskoleklass, men nu funkar det bra med lämningen och med kompisar etc.

Jag känner att detta är jobbigt för oss båda. Hur gör jag för att hon inte ska vara så ängslig och vågar vara ensam en stund i andras sällskap? Hur stöttar jag henne?

Svar:

Vi är alla olika och tur är väl det. Det finns forskning som menar att det finns stora skillnader mellan temperament hos olika människor redan vid födseln.

En forskare som heter Jerome Kagan hävdar att känslighet för nya intryck (människor eller saker) är en av de viktigaste sådana skillnader mellan människor.

Tidigt kan man se att bebisar beter sig olika. Vissa hoppar till, gnäller eller skriker inför varje nytt ljud-, syn- smak-, lukt- och känslointryck och drar sig bort från nya saker medan andra jollrar glatt inför nya intryck och så fort de kan krypa börjar denna grupp bebisar röra sig mot nya saker.

Blygheten är enligt denna forskare ett temperament som man har med sig hela livet.

Andra forskare menar att ens sätt att reagera är inlärt beroende på vilket sätt andra människor i ens omgivningen har reagerat på i olika situationer - ett barn som sett sina föräldrar bli lite oroliga när de skall träffa folk tar efter.

Det kan också vara så att man har blivit skrämd när man sett något första gången - ett barns som blivit rädd för en hund som skällt (eller nafsat) lär in en rädsla för hundar.

Blyghet kan alltså vara inlärt till viss del och enligt dessa forskare kan man alltså lära sig ett nytt sätt att vara.

Sanningen ligger nog någonstans mitt emellan, för även om vi har ett medfött temperament kan detta delvis förändras under uppväxten - eller kan man åtminstone lära sig att hantera sitt temperament så att till exempel blygheten inte hindrar en.

Kagan följde de extra känsliga från födseln till tonåren i sin forskning och många hade som tonåringar funnit strategier för att hantera sin känslighet eller blyghet, de hade helt enkelt lärt sig sätt att fungera socialt på även om de erkände att de innerst inne fortfarande var blyga.

Oavsett anledning till att barn känner sig osäkra och blyga är det bra för föräldrar att inse att en del kan behöva en långsam tillvänjning till situationer och andra kan klara nyheter utan någon tillvänjning.

ATT VARA KÄNSLIG OCH INKÄNNANDE gentemot sitt barn som förälder är alltid viktigt. Det kan handla om att LYSSNA PÅ BARNETS SIGNALER om vad det klarar av.

Man skall INTE PRESSA BARNET FÖR HÅRT, men UPPMUNTRAN ATT VÅGA är viktig hela tiden. Det kan också vara bra att prata om BLYGHETEN som något som är helt OKEJ.

Det är sådant barnet är och alla är olika. Då kan man också diskutera att om man inte gillar att vara riktigt så blyg kan man arbeta bort en del av blygheten.

Man kan träna på att UTMANA SINA RÄDSLOR i långsam takt och på sätt som man väljer själv. Föräldrar kan be barnet själv tänka ut sätt att utmana sin ängslighet på inom de områden som är möjliga för henne i olika perioder av barnets liv.

Barnet kan behöva förstå att föräldrarna finns där för att stötta barnet i denna nyinlärning. Även om man är blyg så kan man lära sig att hitta sätt att hantera den på så den inte blir ett hinder för en.

I de flesta praktiska situationer kan man tänka om, ifall det blir outhärdligt. Utsätt inte barnet för situationer som blir outhärdliga, t ex kalas, simundervisning.

Eller gör dem mindre outhärdliga genom att gå med barnet på kalaset (utmaningen kan vara att gå dit och att sitta själv på en stol med föräldern bakom sig) eller på simundervisningen, fråga ledarna om det är OK och var med och simträna som förälder (utmaningen kan vara att säga hej och hejdå till ledarna eller kompisarna).

Sedan höjer man successivt utmaningarna (att vara kvar i bassängen när föräldern går upp en stund).

Lycka till med utmaningarna men låt ditt blyga barn få känna att ni älskar henne sådan hon är.

Läs gärna mer om barns grundtrygghet och självkänsla eller barn som inte vill vara på förskolan.

Besvarad av: Eva Hoff, utvecklingspsykolog