Ångest och oro

Helt normal oro går ofta i perioder. Men ungefär ett barn av tio drabbas av ångest som är så svår att den påverkar deras dagliga tillvaro. Om oron och rädslan börjar styra vardagen och det inte sker någon förbättring – sök hjälp.

Normal oro eller allvarlig ångest?

Oroliga perioder har de flesta barn, både som små och längre fram i skolåldern.

Det är t ex helt normalt att barn under tre år reagerar starkt på att skiljas från sina föräldrar. Och en del barn blir rädda, ledsna eller oroliga i vissa situationer, t ex på lekplatsen eller när de ska sova.

Under förskoleåren och de tidiga skolåren är det inte ovanligt med stark rädsla för vissa saker t ex insekter, främlingar, spöken, döden eller att någon olycka ska hända föräldrarna.

Vissa tonåringar blir blyga, osäkra och socialt reserverade, de kan t ex tycka att det är fruktansvärt ångestskapande att prata inför klassen.

Om ett barn fortsätter att vara rädd och ångestfyllt över samma slags problem i flera veckor eller månader bör man prata med barnet och försöka reda ut vad som ligger bakom.

Givetvis måste man först ta reda på om det finns någon verklig grund för oron – mobbning, oroliga hemförhållanden eller liknande, som kanske går att göra något åt. Men ibland handlar barnets ångest om en stark, omotiverad rädsla, vilket också gör att det blir svårare att förklara problemen.

Vad är ångest?

Ordet ångest används ibland för allt möjligt som vi upplever som obehagligt, eller till och med något som vi helt enkel ångrar att vi gjort. Men verklig ångest handlar ofta om rädsla utan påtaglig yttre orsak, eller en skräck som inte står i proportion till problemen.

Ångest kan variera från ängslan eller rastlöshet till skräck eller fullskalig panik. Den kan komma i attacker eller finnas där lite grann hela tiden, nästan som en del av barnets personlighet.

Till ångestsyndromen räknas t ex social ångest, som kan göra att barnet får svårt att delta i gemenskapen i skolan eller fritiden. Hit hör även tvångssyndrom som gör att barnet ”måste” följa vissa rutiner eller kontrollera sin omgivning på vissa sätt för att hålla ångesten i schack. Vissa barn har så kallade specifika fobier som gör att de är överdrivet rädda för vissa saker, t ex djur av något slag, eller speciella situationer, t ex åka hiss.

Ångest brukar beskrivas som en slags inre spänning eller tvingande rastlöshet.

Den påverkar psyket men tar sig ofta kroppsliga uttryck med till exempel hjärtklappning, svettning, spända muskler, klump i halsen, illamående, yrsel eller till och med andnöd.

Samspelet fungerar i alla riktningar så att de kroppsliga reaktionerna väcker negativa känslor och tankar.

Ältande av negativa tankar leder till ökad oro, oro leder till ännu mer reaktioner i kroppen osv. På det här sättet kan ångesten växa sig allt starkare.

Ångest och oro ses ofta i kombination med andra psykiatriska problem, som till exempel depression, adhd med flera.

Ofarligt, men ändå farligt

Själva ångesten är egentligen ofarlig i den meningen att den inte innebär att den drabbade vare sig är galen eller håller på att dö. Därmed inte sagt att problemen kan nonchaleras. Ångest är fruktansvärt obehagligt – kanske ett av de värsta symtom vi människor kan drabbas av.

Det är väldigt olika hur olika barn bemöter ångest: Obehandlad ångest kan övergå i vrede istället för rädsla - att skylla på andra för att komma undan sin känsla av obehag. Om barnet däremot alltid klandrar sig själv kan obehandlad ångest istället leda till depression.

Det vanligaste sättet att hantera ångest på är att undvika ångestväckande situationer, och därmed begränsa sitt liv. I värsta fall kan barnet hamna i ett läge där han eller hon knappt vill lämna hemmet, än mindre ha normala kontakter med andra barn.

I tonåren kan ångesten innebära ökad risk för överilade eller farliga beteenden, ätstörningar, missbruk eller självskador.

Att hantera oron

För att hjälpa ett barn med ångest måste vi börja med att lyssna på honom eller henne – det kan ta tid att hitta orden. Ett sätt att minska ångesten är att barnet försöker inse att det som ligger bakom obehaget inte har en verklig grund, eller åtminstone att det inte är så illa som det känns. Ibland kan det räcka att sakta men säkert försöka uppmuntra barnet att inte undvika den situation som skrämmer.

Vissa barn kan ha lättare att prata med någon vuxen person utanför familjen. Om problemen ändå kvarstår kan det vara nödvändigt att söka professionell hjälp.

Var kan man få hjälp?

Om ångesten inte kommer sig av något verkligt hot kan det behövas psykologisk behandling. Mot själva ångestsymtomet hjälper det ofta med kognitiv beteendeterapi eller någon annan form av samtalsbehandling hos specialutbildad psykolog.

Det finns även flera läkemedel mot ångest men de används med återhållsamhet och ordineras i regel bara av specialister. Vilken medicin som i så fall blir aktuell beror på vilken typ av ångest barnet har, och huruvida barnet har andra psykiska symtom och besvär.

Det bästa är att stoppa ångesten tidigt, innan den hunnit bli handikappande. Tidiga insatser kan förhindra framtida problem som förlust av vänner, misslyckande i skolan och dålig självkänsla.

Som förälder kan du vända dig till din BVC, skolhälsovården/elevhälsan, barn- och ungdomsmedicinsk mottagning eller den öppna barn- och ungdomspsykiatrin, BUP.

Du kan också be att få komma på besök till exempelvis BUP utan att ditt barn följer med, för att prata om hur familjen kan hjälpa barnet hantera sin ångest på ett bra sätt.

Text: Åsa Fagerström, medicinjournalist

Faktagranskad av: Gudmund Stintzing, docent, barnläkare