Låtsaskompisar

Lugn bara, det är helt normalt. Mer än hälften av alla barn har någon gång i sitt liv en eller flera låtsaskompisar, enligt forskaren Eva Hoff disputerat på kreativitet och låtsaskompisar vid Lunds universitet.

– Skuggan ser likadan ut som mig, fast svart och kanske lite grå också, säger Maja Forsberg, 5 år. När jag var liten kallade jag henne Kluggan. Hon är 3 år. Just nu ligger hon och sover hemma i sin låda, men hon är uppe på natten. För Skuggan får inte följa med hit till dagis. Om hon gör det ändå blir jag jättearg och slänger ut henne. Sen låser jag lådan.

Kan vara pinsamt att berätta

Maja sitter i en ring tillsammans med några av sina kompisar i Stockholm för att snacka låtsaskompisar. Några tycker att det är lite pinsamt att berätta om fantasilekar och låtsaskompisar så här i skolan.

En kille börjar berätta om en mus som ser ut liksom som en liten smula och brukar hoppa upp till månen på natten när de andra sover. Isen är bruten och andra tar snabbt över och vips; så har det uppstått ett antal flygande djur som kan köra genom väggar och allt.

Att det kan vara svårt att tala om sina låtsaskompisar inför andra är naturligt. Men så ska det också vara. Låtsaskompisen är till för barnet som har uppfunnit den och ingen annan. Varken föräldrar, lärare eller kompisar har någon rättighet att få träffa den här fantasifiguren - om inte barnet själv vill.

– Hela idén med en låtsaskompis är ju att barnet ska uppleva att de har kontroll över sitt eget liv. Annars är det alltid vi vuxna som bestämmer. Här har nu barnen en möjlighet att få styra själva och känna sig duktiga och större, säger Eva Hoff. I hennes intervjuer med lite större barn berättar de flesta barnen att de aldrig berättat för någon om sina låtsasvänner.

Eller som femåriga Maja Forsberg uttrycker det:

– Det är många som har låtsaskompisar, men de får inte berätta. De är hemliga.

Däremot lite yngre barn lever ut sina lekar mer, bland annat genom att prata högt och be föräldrarna sätta fram en extra tallrik.

Låtsaskompisen

Själv har Maja Forsberg däremot inga problem att berätta. Hon ser sig först om lite i gruppen, men sträcker snabbt på sig och fortsätter att tala om Skuggan.

– Hon är lite busig. Hon tog mammas smink en gång och skulle sminka sig, men det fick hon inte. Då gick jag och skvallrade för mamma. Då sa hon till Skuggan att hon inte fick göra så, säger Maja Forsberg.

Är det inte smink så är det något annat. Majas mamma, Kajsa Forsberg, är van vid att stöta på Skuggan med ena handen i kakburken.

– Maja kan stå bredvid mig. Så riktar hon lampan mot något - det är ju hennes riktiga skugga hon leker med - så att Skuggan kan ta saker. Då kan hon säga: Det var inte jag. Det var Skuggan som tog den. Och det har hon ju rätt i på sätt och vis. Hon är inte dum precis, säger Kajsa Forsberg.

Låtsaskompisarna kommer i en mängd olika former, men oftast liknar de barnen själva och är ungefär lika gamla. Men medan hälften av flickornas låtsaskompisar är av motsatt kön är bara var tionde av killarnas det, enligt Eva Hoffs undersökning.

– Det är det gamla vanliga. Det är tuffare att vara en pojkflicka än en flickpojke. Vi vill inte att våra pojkar ska vara flickiga, men om en flicka liknar en pojke säger alla: åh, vad hon är tuff, säger Eva Hoff.

Superhjältar eller ekorrar

Spridningen är stor i låtsasvärlden. En del är väldigt utvecklade karaktärer och nästan verkliga för barnen andra är mer platta. När Kamratposten häromåret öppnade upp sin kompisklubb också för låtsaskompisar vällde det in alla sorter. Bland vita hingstar, drakar och spöken dök det annorlunda kompisgänget Bollarna upp som nya medlemmar.

"Hejsan! Jag har massa låtsaskompisar! Det är små bollar med hål i mitten och de är osynliga. De dyker upp på väggarna och på himlen m.m. Jag kallar dem för Bollarna . De håller på att snurra runt och hoppa runt på himlen... Ibland leker de med varandra och leker kull . De är JÄTTE-snabba och kan flygga runt på en stor vägg på 2 sekunder!"

Även om fantasivännerna kan se olika ut har de vissa gemensamma karaktärsdrag.

Fyller flera olika behov hos barnen

Även om fantasivännerna kan se olika ut brukar de ha vissa gemensamma karaktärsdrag.

Eva Hoff delar in dem i fem olika huvudfunktioner:

• tröst och sällskap
• motivation och självreglering (motivera till läxläsning, att bli sams med verkliga vänner, att följa och bryta regler)
• förstärka självförtroendet (låtsaskompisen beskrivs som liten och dum och barnet känner sig därmed bättre)
• personlighetsutvidgning (experimentera med olika roller, kille uppfinner tjejkompis för att kunna leka det han vill)
• livskvalitetsförhöjning (göra livet mer spännande)

Viktigt att lära sig ljuga

När Maja till exempel skvallrar på Skuggan för att hon tagit smink handlar det förutom om att stärka självförtroendet också att lära sig följa och bryta regler, kort sagt: att lära sig ljuga.

– Någon gång måste barnet börja förstå att föräldrarna inte är allsmäktiga. Pappa och mamma bor inte inuti en. Att lära sig ljuga kan därför vara något positivt och ett nödvändigt steg i självständighetsutvecklingen. Det är något man måste lära sig och här kan en låtsaskompis vara till hjälp, säger Eva Hoff.

För föräldrarna gäller det att gilla läget. Om det finns onda och skadliga låtsaskompisar så är de sällsynta, menar Eva Hoff.

– Problemet är snarare att en del barn är för lydiga och kan behöva en osynlig vän som inspirerar dem att trotsa föräldrarnas påbud ibland. De flesta är busiga, men det finns också några moralens väktare som för vidare föräldrarnas åsikter. En del vuxna kanske tycker att det är negativt om barnen tar glass i frysen och skyller på någon osynlig låtsaskompis. Men ibland måste barnen gå sina egna vägar för att utveckla en egen identitet. Att motarbeta det är kontraproduktivt, säger hon.

Fantasivänner - en normal utveckling

Att uppfinna låtsaskompisar är en del av barns självutveckling. De skapar på så sätt en plats att pröva, tänka och experimentera utom räckhåll för de vuxnas kontroll. Därför måste föräldrar tänka på att aldrig klampa in i den här världen utan att bli inbjudna. Leken ska alltid ske på barnets villkor.

– Man ska absolut inte gå in och ta över låtsaskompisens röst. Då blir den bara ett vapen att ta makten över barnen med. Största problemet med låtsaskompisar är faktiskt att föräldrarna går in och manipulerar för mycket.

Fantasivännerna är en del av vår normala utvecklingslinje, menar Eva Hoff. Efter att tummen blivit mindre intressant tar i två- treårsåldern yttre fantasilekar vid. Barnet har en nalle som man kan mata, tala och leka med och sedan uppstår andra mer utvecklade låtsaskompisar, där vissa är osynliga.

En orsak att de kommer just i förskoleåldern är att barnens förmåga att låtsas är tillräckligt utvecklad för att kunna skapa låtsaskompisar. En annan att de har börjat utveckla förmåga till att känna skuld och behöver något att hantera dessa med.

Låtsaskompisar förändras när barnet växer

I sju- åttaårsåldern internaliseras fantasileken, det vill säga hålls inom barnet utan några yttre tecken. Låtsaskompisarna blir ofta hemliga. Hos en del barn kanske de bara kommer på besök när de ligger och ska sova på kvällen. De blir en inre vän att prata med om hur man har haft det i skolan. Som kan trösta om det har varit jobbigt eller man kan be om förlåtelse genom om man själv varit dum mot någon. Den yttre leken blir här en inre monolog som ingen annan kan upptäcka.

– I tonåren övertas den här funktionen ofta av dagboken. Man ger dagboken namn och talar ju också ofta till den: du kära dagbok vet du vad som hände i dag. Som vuxen fortsätter man sedan med det inre pratet och dagboken. Det finns mycket som tyder på att det är en del i en normal utvecklingslinje, säger Eva Hoff.

Mer kreativa, sämre självbild, färre riktiga kompisar

I sin forskning kom Eva Hoff fram till att barn med låtsaskompisar ofta är mer kreativa än andra barn, men också att de har färre riktiga kompisar, en något sämre självbild och ibland mår lite sämre psykiskt.

– Att ditt barn har en låtsaskompis kan vara ett tecken på att han eller hon inte har så många vänner och fungerar lite sämre socialt. Men det är inga markanta skillnader mellan hur barn med eller utan låtsaskompisar mår. Och det är absolut inget som säger att man måste må sämre bara för att man har en låtsaskompis. Det är bara det att det är vanligare, säger Eva Hoff.

Hon tycker snarare att man ska se låtsaskompisen som en inre resurs, en positiv kraft som just det barnet har. Det finns många barn som mår dåligt utan att ha en låtsaskompis. De har kanske ingen möjlighet att ta hjälp av sin skaparkraft för att kreativt kunna ta sig ur en eventuell knipa.

– Låtsaskompisen fungerar ofta som en inre terapeut eller hjälpare. Någon som kan ge barnet stöd och hjälp i sin personliga utveckling. Om barnet inte har så många vänner kan de fungera som social träning. Vissa sociala förmågor som att kunna föreställa sig vad andra upplever (empatisk förmåga) har visat sig vara bättre hos barn med låtsaskompisar enligt några amerikanska forskare.

Uppfinna för att göra leken roligare

Så är det för Maja och hennes kompis Skuggan. Maja har många vänner och kommer dessutom från en familj där det vimlar av kusinbarn att leka med. Men hon är ensambarn och då blir det ju tråkigt ibland, berättar hennes mamma Kajsa Forsberg.

– Ibland måste man ju som vuxen diska, städa, laga mat och sånt och då blir hon ju ensam en stund. Då går hon in på sitt rum och leker rollspel. Och där inne hör man henne tala högt med någon. Oftast tror jag att hon använder Skuggan för att slippa leka ensam med sina barbiedockor, säger Kajsa Forsberg.

En annan anledning till att just Maja uppfann en låtsaskompis tror Kajsa Forsberg beror på att de har talat mycket om fantasi hemma.

– Hennes pappa berättar alltid sagor direkt ur huvudet för henne när hon ska somna. Så han lärde henne tidigt att det är viktigt att kunna uppfinna egna bilder direkt ur fantasin. Att det är bra att själv kunna fantisera fram saker, säger hon.

Ta fantasin på allvar

– Att utveckla en positiv fantasiförmåga ska man se som en resurs. Fantasi handlar inte om dagdrömmar i första hand. Den hjälper oss att både bearbeta det som har hänt och förbereder oss för det som kan hända i framtiden. Som förälder ska man respektera att fantiserandet är ett arbete för barnen. Och ett nödvändigt sådant, säger Kajsa Forsberg.

Text: Magnus Nilsson, journalist