Förlossningsrädsla eller förlossningsfobi

Att föda barn är en stor händelse som är sker över allt och hela tiden i världen. Trots detta är det för den enskilda kvinna en helt unik livshändelse som inte kan jämföras med någon annans. En händelse som präglas för många av stor oförutsägbarhet, känsla av att inte ha kontroll, att inte själv veta hur ens känslomässiga och fysiska reaktioner kommer att se ut.

Att föda barn har varit en kroppslig och mental utmaning för kvinnor i årtusenden. Idag, i Sverige, är det tryggare och säkrare än det någonsin varit förut.

Ändå blir förlossningsrädsla allt vanligare idag och förekomsten, prevalensen, varierar mellan 16 och 31 procent beroende på studier och mätmetoder.

Förlossningsrädsla brukar delas in på följande sätt:

Lätt till måttlig förlossningsrädsla

Kvinnans rädsla kan hanteras med hjälp av förberedelse och stöd av omgivningen. Kvinnan kan få hjälp genom stödjande samtal med barnmorska/läkare på sin barnmorskemottagning.

Måttlig till svår förlossningsrädsla

Förekommer hos 2-11 procent av gravida kvinnor.

Rädslan är så stor så att den stör kvinnans vardag, funktioner och anknytningen till barnet. Kvinnor med denna typ av förlossningsrädsla blir remitterade till en mottagning med barnmorskor som har en specialutbildning för denna typ av samtal (Aurorasamtal) alternativt läkare, psykolog, kurator. I regel är denna mottagning belägen på den förlossningsklinik där kvinnan sedan kommer att föda.

Fobisk rädsla

2 procent av gravida kvinnor upplever vad som brukar betecknas som en extrem rädsla.

Rädslan är så stor att kvinnan försöker undvika graviditet/och eller vaginal förlossning. Dessa kvinnor behöver i regel få hjälp av psykologer för att bearbeta sin fobi.

Vem blir rädd, och för vad?

Rädslan ser olika ut beroende på om man är förstföderska eller omföderska. Studier visar att förstföderskor är mest rädda för att förlora kontrollen, tappa motivationen, rädslan för det okända, komplikationer och i viss mån smärtan. Omföderskors rädsla grundar sig i regel på en tidigare traumatisk förlossning. Då kanske det inte alls blev som kvinnan förväntat sig, exempelvis om hon inte fått det stöd som hon ansåg sig behöva, inte kunnat hantera smärtan, eller drabbades av komplikationer som akut kejsarsnitt, sugklocka eller stor bristning.

Idag drabbas ungefär en av 20 gravida kvinnor av mycket svår förlossningsrädsla, så kallad förlossningsfobi. (”Fobi” innebär att man i det längsta undviker det man har ångest för, t ex avstår från barn eller ställer in sig på planerat kejsarsnitt.)

Gruppen förlossningsrädda, där rädslan för en stundande förlossning är så stark att den påverkar vardagslivet, har också vuxit – ungefär var sjätte gravid kvinna lider av detta. Vanligast är det med oro för smärta, bristningar, att något ska gå fel eller att barnet och/eller mamman ska skadas under förlossningen.

Personligt stöd eller medicinsk teknik?

Under de senaste tjugo åren har synen på kvinnokroppen och förmågan att föda barn förändrats. Kraven på perfektion och kontroll har ökat, liksom tilltron till medicinsk teknik. Det säger barnmorskan och professorn Ulla Waldenström.

– En förlossning är ingenting vi kan kontrollera, därför skrämmer den många. Här handlar det om att följa med, att lita på sin egen kropp och till den egna förmågan.

De kvinnor som får ryggbedövning är ofta de som förväntar sig det värsta; som har mer negativa förväntningar på förlossningen. Idag används ryggbedövning vid nästan varannan vaginal förlossning. I åtta fall av tio ger den stor hjälp. Ändå visar forskningen att kvinnor som fått den här typen av smärtlindring inte upplever sin förlossning mer positivt än andra.

Tryggt stöd ger bättre förlossningsupplevelse

Upplevelsen av ett tryggt stöd under hela förlossningen är däremot en sak som bevisligen ger en bättre förlossningsupplevelse. Den blivande mamman orkar mer, får mindre ångest och behöver mätbart mindre smärtlindring.

Ändå går utvecklingen åt motsatt håll, pengarna används till ny teknik snarare än till mer personal. Barnmorskan har ingen möjlighet att sitta bredvid som tryggt stöd under hela förlossningen.

I en studie visades att 10 procent av blivande pappor uppvisade förlossningsrädsla. Partnerns trygga stöd under förlossningen är viktigt. Det kan underlätta om de blivande föräldrarna gått en profylaxkurs tillsammans, och över huvud taget kan utgöra ett tryggt stöd under förlossningen. I sådana fall där även den andra blivande föräldern känner sig mycket orolig inför förlossningen kan det vara bra att ha hjälp av en extra stödperson.

Vissa tar hjälp av en så kallad doula. Det är en doula är en kvinna som själv fött barn, och som finns på plats för att stötta mamman då det blir dags.

Doulan arbetar helt utanför sjukvårdssystemet – hon anlitas och bekostas av de blivande föräldrarna själva. (Mer info på doula.nu)

Naturlig oro eller handikappande rädsla?

Oro i rimliga proportioner är helt naturligt, till och med önskvärd enligt många experter. Den får oss att bearbeta och prata om våra funderingar inför förlossning och föräldraskap. Men om oron tar över, hindrar oss i vår vardag, då handlar det om det som brukar kallas förlossningsrädsla.

Gravida kvinnor kan vara rädda för:

• Att tappa kontrollen, få panik
• Att inte klara av, inte få hjälp
• Att inte lita på personalen
• Att få ett skadat eller dött barn
• Att dö själv
• Att gå sönder, bristning i underlivet
• Olidlig smärta
• Operativ förlossning, kejsarsnitt etc
• Okänd miljö, sjukhus

En tidigare svår eller traumatisk förlossningsupplevelse kan också spä på dessa rädslor.

Vad som är den allra viktigaste orsaken till förlossningsrädsla varierar mellan olika studier, och länder. I Sverige verkar bristande förtroende för personalen och för den egna förmågan vara de vanligaste problemen.

Kunskap minskar ofta oron

Men mycket av denna rädsla kan avhjälpas genom att skaffa kunskap.

Eva Wiger är barnmorska och utbildad terapeut i KBT, kognitiv beteende terapi. Hon har tidigare arbetat vid Södersjukhusets psykosociala enhet, i det team som tar emot kvinnor med förlossningsrädsla.

– Det gäller att hjälpa kvinnan att ”bena ut” var rädslan kommer ifrån. Att ”hitta sin inre styrka” som man brukar säga, och utgå från varje kvinnas individuella behov.

Det brukar det räcka med tre-fyra samtal. Den gravida kvinnan kan till exempel få i ”hemläxa” att skriva ner sina värsta farhågor och sina största förhoppningar. Dessa diskuteras vid nästa träff, och förs sedan in i journalen, så att allt detta finns tillgängligt för den personal som kvinnan möter när det är dags att föda.

För enstaka kvinnor bottnar förlossningsrädslan i en specifik fobi, t ex mot sprutor.

KASAM – en speciell samtalsmetodik

KASAM innebär att rädslan bearbetas med samtal genom denna modell som kan användas för att förklara kvinnans förmåga att hantera svåra situationer i livet. Modellen består av tre steg ”begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet”. Genom dessa tre steg kan kvinnan få en förståelse för att hantera sin rädsla. Begripligheten innebär att ge kvinnan en förståelse för själva händelseförloppet och se sin egen rädsla. Hanterbarheten innebär att hjälpa kvinnan att hitta strategier att hantera den situation det gäller, både utifrån hennes egen förmåga, men också vad omgivningen kan hjälpa till med. Att detta sedan leder till att situationen blir meningsfull och motivation till att möta händelsen utan rädsla, kan avsevärt förbättras.

Rädd för förlossning i ”smärtmörker”

Förstagångsföderskor befarar ofta att förlossningen ska bli ett enda långt ”smärtmörker”. (Läs gärna expertsvaret ”Gravid och livrädd”). Att få reda på att man faktiskt kan vila under pauserna mellan värkarna, och vilken smärtlindring som står till buds, kan vara god hjälp.

För den som är rädd för sjukhus kan en lugn rundvandring på förlossningsavdelningen ge trygghet.

En kvinna som oroar sig för att ”spricka” i underlivet, kan må bättre av att få veta att sådana bristningar brukar passera obemärkta för den som föder, och sedan sys ihop under bedövning.

Och obehagskänslor kring ryggbedövning kanske minskar då kvinnan med information om att sticket inte läggs i själva ryggmärgen, utan i en kanal på utsidan av denna.

”Tänk om jag får panik…”

En vanlig rädsla är den egna otillräckligheten ”Vad händer om jag få panik?” Att klara av en okänd situation i en okänd miljö kan kännas oöverstigligt. Men bara att sätta ord på rädslan kan göra att knutar löses upp, berättar Eva Wiger:

– Ska man hoppa fallskärm får man öva att dra i tåtarna på marken först. En förlossning är inte lika lätt att träna inför, här gäller det att ha tillit till processen både den inre, i den egna kroppen, och den yttre, på förlossningsavdelningen.

För omföderskor kan det vara en tidigare, negativ förlossningsupplevelse som ger ångest eller rädsla.

– Då kan det vara bra att plocka fram de gamla journalerna och diskutera varför det blev så traumatiskt förra gången. Sedan gäller det att ta fram en ny ”målbild” för hur den stundande förlossningen ska bli mer positiv.

Att träna in nya tankespår – KBT

Ångestproblem blir allt vanligare i vårt samhälle. Av en svensk studie framgår att också förlossningsrädslan tycks ha ökat rejält sedan början av 90-talet.

Rädsla över att få panik, för att tappa kontrollen, är inte ovanlig. ”Jag kanske flippar ur helt, allt går fel och barnet dör” är exempel på destruktiva ”tankespår” som kan vara svåra att ta sig ur.

Som tur är finns det träning och terapi som kan bryta onda cirklar, hjälpa oss in på tankespår som stärker oss istället för bryter ned vårt självförtroende.

Terapin bygger ofta på principer från kognitiv beteendeterapi, KBT, och övningar i medveten närvaro, mindfulness. Man pratar om rädslor och om varför det – faktiskt – inte är farligt att få panik.

När förlossningen börjar närma sig kan den gravida kvinnan också få ta med sig något som har att göra med hennes blivande barn. Det handlar ju om att få ett litet barn, och rädslan kan bli lättare om man har siktet inställt på detta mirakel istället för på förlossningsprocessen.

”Hjälp, jag vill ha kejsarsnitt”

Antalet kejsarsnitt har tredubblats på trettio år. I flertalet fall är de medicinskt motiverade. Men det finns också kvinnor som hellre ställer sitt hopp till kejsarsnitt än till en vaginal förlossning, där de själva måste delta i högre grad. Och rutinerna varierar på olika sjukhus i landet, i Stockholm görs fler kejsarsnitt på grund av svår förlossningsrädsla än ute i landet.

Men normalt ska kejsarsnitt ses som en räddning vid sådana förlossningar som inte löper på som de borde.

Risken för infektioner är större efter kejsarsnitt än vid normal förlossning. Blodpropp kan tillstöta, även om det är mycket sällsynt. Andningsproblem hos det nyfödda barnet är vanligare efter planerade kejsarsnitt. Man har också börjat se nya, negativa långtidseffekter av kejsarsnitt, som att barnen lättare utvecklar allergier.

Uppdaterad juni 2017

Text: Åsa Fagerström, medicinjournalist

Granskad av: Gudrun Abascal, barnmorska