Barnets upptäckarlust: tips och råd

Du ser och bekräftar barnet genom att prata mycket med barnet. Omhulda det med alla vackra ord du känner. Möt dess blickar och ge gensvar på alla dess kroppsliga uttryck av närvaro med dina miner. Vidrör barnets kropp som någonting mycket värdefullt, som du respekterar. Spädbarnet, som inför dina ögon förtjust och med iver sprattlar och vevar med armar och ben och förnöjt "pratar", har mött livets kärnpunkt, bejakandet. Dela med dig till barnet av den värme du känner för det. Barnet behöver få känna av all din egen lust till livet!

Att stödja upptäckarlusten

Barn måste successivt få möjlighet att erövra sin omvärld och verklighet, få stimulans att söka och orientera sig. Ge barnet möjlighet att med blickarna söka sig vida kring, men begränsa stimulansen när barnet behöver sova.

När barnet så småningom börjar ta sig omkring "för egen maskin", bejaka då alla sådana steg ett barn tar, men var noga med att garantera det lilla barnet ditt skydd som trygghet.

Låt det inte överväldigas av för starka och omedelbara förändringar i sin omvärld som kan verka skrämmande. Inbjud barnet till att själv gå att undersöka vad som finns "bakom hörnet". Det vågar barnet om du ger det din försäkran: "Gå och titta efter. Pappa/mamma finns här. Det är inte farligt."

Ge positiva signaler

Det är du som förälder som på det här sättet talar om för barnet om dess omvärld är en plats som barnet kan våga ta del av – eller om man måste passa sig och vara ängsligt försiktig. Var försiktig med dina eventuella egna uttryck för ängslan så att du inte förmedlar dessa vidare till barnet. Om barnet ofta får höra och uppleva din oro: "Akta dig. Oj! Det är farligt! Man kan göra sig illa!" kan barnet bli hämmat och avvaktande i förhållande till sin omvärld.

Naturligtvis måste du se till att barnet inte kommer till skada, men det är bättre att skydda barnet genom att röja barnets värld från sådant som faktiskt är farligt och hjälpa barnet att med försiktighet undersöka sin omvärld än att "banna" för att barnet gör fel. Den upplevelsen blir lätt diskvalificerande och förmedlar onödig tveksamhet till barnet inför sina handlingar.

Du kan förstås inte skydda ditt barn från att då och då så att säga skrubba knäna mot verklighetens sträva golv och du bör ge tröst. Men försök trösta barnet med en hållning som säger: "Såja, såja, det var inte hela världen".

Du förnekar inte barnet sin starka upplevelse, men visar förtroende för att det som hänt faktiskt inte är hela världen. Om du går för djupt in i barnets upplevelse lär sig barnet snabbt tolka din egen ängslan som sin egen och plågan blir än värre.

Att vägleda barnet

Det kräver naturligtvis en hel del uppmärksamhet av föräldern att försöka förutsäga vad som kan hända i nästa steg, men det är definitivt en "investering" i tid och kraft att vägleda barnet in i sin värld i stället för att med ständiga "brandkårsutryckningar" söka förhindra alla olyckor.

Det ligger i barnets natur att undersöka och utforska allt som kommer i dess väg. Vi vuxna, som kan känna oss stressade och som att vi inte har tid att guida barnet in i sin värld, kan uppleva det som att det vore bättre om barnet beskedligt satt i sitt hörn och "lekte snällt" i stället för att "vara på allting" och plocka. Men barnet måste ju orientera sig i sin värld och all dess energi är inriktad på detta, att lära sig något om världen.

Ju mer tid du ägnar åt att stimulera och bejaka barnets naturliga utforskande, desto lättare är det att undvika det du upplever som barnets "klåfingrighet". Det barnet inte får tillgång till naturligt, måste det ju "stjäla sig" möjligheterna till, ta tillfället i akt så fort föräldern har uppmärksamheten på annat håll.

Ha en fin första tid med ditt lilla barn!

Faktagranskad av

Bengt Grandelius, psykolog