Fyraåringen tog stryptag

Fråga:

Jag är tillsammans med en man som nyligen skiljt sig från sin fru, de har en fyraårig son tillsammans som bor hos mig och sin far på veckorna och hos sin mamma på helgerna.

Han är en snäll, högljudd, nyfiken och oerhört trotsig liten kille som alltid vill vara med de vuxna så fort han inte är på dagis.

Att han påverkas av skilsmässan är något vi alla måste förutsätta och vi har försökt att vara så öppna vi kan mot honom och pratat om att mamma och pappa inte bor ihop längre men att de fortfarande ÄR mamma och pappa och att de älskar honom och att han får träffa dem båda.

Han ställer mycket frågor och vi svarar så gott vi kan och han accepterar mig och mammas nya kille bra. Igår hände dock något väldigt otäckt som vi är mycket bekymrade över. När hans pappa hämtade honom vid dagens slut berättade fröknarna att han försökt att strypa en jämnårig flicka som han annars verkar vara bra vän med.

Han hade tagit i så att hon börjat "sprattla" och fröknarna hade fått lösgöra hans händer från hennes hals. Nu vägrar han att berätta varför han gjorde det - om hon gjorde något eller sa något så att han blev arg eller om han är arg eller ledsen på något annat.

Han rycker på axlarna och säger "Det var inte jag". När vi då säger att vi vet att han gjorde det eftersom fröknarna såg honom och har berättat det för oss, skakar han bara på huvudet eller börjar prata om något annat.

Vi tror att han förtränger det hela för att han vet att han gjort fel och vi försöker berätta för honom att vi inte är arga på honom utan vill hjälpa honom, men han säger fortfarande "inget" eller "ingen aning" beträffande stryptaget.

Frågan är alltså nu om vi kan få några råd om hur vi kan nå fram till honom? Han är annars en oerhört social och glad kille som spontant leker med barn på bussar och spårvagnar. Han blir förbannad ibland men vilket barn blir inte det när det är i trotsåldern och inte får som det vill, men då är det "NEJ" och inte fysiskt våld han tar till.

Han verkar inte riktigt känna till sin egen styrka många gånger då han kan bli lite väl hårdhänt i vissa lekar men det talar vi om för honom när det händer. Att leka för hårt är en sak - men att ta stryptag på en jämnårig kamrat?

Han var på gott humör i morse igen och lekte med mig innan han skulle till dagis, men han vill fortfarande inte säga att han gjort det som fröknarna såg att han gjorde.

Svar:

Barn i förskoleåldern har inte perfekt impulskontroll och inte en alldeles klar uppfattning om hur mycket skada de kan orsaka ett annat barn.

Vi kan inte veta precis varför ett barn tar strypgrepp på ett annat barn och om det behöver betyda något.

I värsta fall har något annat barn (eller vuxen) gjort det på ditt styvbarn, så han "lärt sig" detta beteende genom modellinlärning. I bästa fall var det bara en impuls som han inte förstod konsekvenserna av.

Det kan vara ett sätt att få ut inneboende ilska kring skilsmässan. Det är alltid bra att låta barn berätta vilka känslor de har inför ett så dramatiskt fenomen och låta dem säga även negativa saker om människor, så föräldrar visar att alla känslor är tillåtna (t ex hat och ilska mot mamma och pappa eller deras nya respektive, avundsjuka mot syskon, plastsyskon etc).

Många gånger känner barn skuld för att föräldrar har separerat och föräldrar kan behöva förklara för dem att de inte har någon skuld i det skedda. Ditt styvbarn låser sig och vill inte tala om det skedda och det är en naturlig reaktion i denna ålder.

Förskolebarn har ofta svårt att tala om "dumma" saker som de själva gjort. När de känner skam och vet att de har gjort fel gör de allt för att slippa känslan av skam, bland annat skyller ifrån sig och förnekar händelser (tittar bort med blicken, börjar prata om annat).

Ni verkar ha agerat helt rätt när ni visade att ni inte var arga på honom. Det gäller att skapa en god kontakt och prata med honom under avspända former.

Man kan ibland tala om någon annan för att mildra känslan av skam. Spela upp dockteater kring någon som stryper någon annan etc och prata om vilka känslor barnet känner eller varför han tror att dockan gjorde så.

Men om barnet verkar må bra generellt, kanske det bästa är att inte lägga för mycket fokus på det skedda utan bara generellt betona att ni föräldrar inte tolererar att barnet skadar andra (eller inte tolererar att andra skadar barnet).

Samtidigt bör ni som föräldrar vara tydliga med att barnet alltid har rätt att uttrycka sin ilska (verbalt) och att ni som föräldrar då bekräftar den genom att uttrycka förståelse (undantryckt ilska kan skapa vilja att skada andra).

Läs mer om barns ilska, grundtrygghet och självkänsla eller barn som slår sina kamrater.

Besvarad av: Eva Hoff, utvecklingspsykolog